En tid kan vi förbländas av fagert tal sedan läggs allt i dagen

För några år sedan hade jag ett arbete som innebar att jag var involverad i nästan oräkneliga rekryteringsprocesser. Arbetet var alltid intensivt, oftast intressant. Vi formulerade underlag, annonserade och tog emot förfrågningar. Vi läste personliga brev och väl komponerande CV.

Sedan blev det tid för intervjuer för ett lyckligt fåtal, kanske till och med personlighetstester (en dyrbar utsmyckning som jag egentligen sätter begränsad tilltro till), och i intervjugruppen lade vi pannan i djupa veck.

Egentligen var frågan i varje rekryteringsprocess den samma: Är du den du säger att du är? Är det, så att säga, den ”riktiga” personen vi mött i intervjuer och i de många sirligt utformade dokumenten? Inte en skenbild frambesvuren av ambition och längtan efter mer stimulerande uppgifter.

Att någon framstod som en så kallat lämplig sökande gjorde inte farhågorna mindre. Snarare tvärtom. Det var framför allt när vi hittat en person som verkade passa som hand i handske med uppdraget som vi kunde börja bli verkligt misstänksamma. Är du den du säger att du är?

Vi är som gåtor för oss själva. Det inser vi redan som tonåringar när vi börjar reta upp oss på de roller vi tvingas spela. Varför kan jag inte vara mig själv? När vi blivit lite äldre inser vi att gåtan aldrig kommer att få ett svar. Vi blir till genom våra gener, vår historia och, framför allt, i våra olika relationer. Somligt är bestående, annat är formbart.

Egentligen visste vi ju i intervjugruppen att vår oro var resultatet av en slags febrig vilja att göra rätt. Ibland säger man ju att rekryteringar är den farligaste verksamheten en organisation kan ge sig in i. Vi var satta att vaka över den riskfyllda övergångsprocessen. Det var ett uppdrag vi tog på största allvar.

När vi hade tröttnat på oss själv, de många dokumenten och de ambitiösa planerna, kunde vi säga lite drömmande: ”Men det räcker ju med två minuters samtal för att känna om personen är rätt för jobbet.”

Vi har en intuitiv förmåga att förstå varandra. En tyst kunskap som så lätt förångas i den professionaliserade världens formulär och skattningsskalor. Men samtidigt vill jag tro att det myckna arbetet inte var förgäves. Uppmärksamheten skärps när vi vänder på stenarna.

Våra frågor är givetvis inte nya. Den antika filosofin genomströmmas av en längtan att förstå vår egen gåtfullhet. I söndagens evangelietext handlar det om de falska profeterna. De ”som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar” (Matt. 7:15). De som ropar ”herre, herre” men som inte för något gott med sig.

Profetiorna och de mäktiga gärningarna var bara hägringar som förtrollade för en tid. Skenet bedrog. Den säkra grunden saknades. ”Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort” (Matt. 7:27).

Rovdjursansiktet kan dyka upp där vi minst anar det, det är vi nog smärtsamt medvetna om. För en tid kan vi förbländas av det fagra talet och de uppseendeväckande åthävorna. Men för att se dem för det de egentligen är behöver vi bara se vad som sker när prövningen kommer – tidens stormar lägger till slut allt i dagen. Det har de alltid gjort.

Erik Sidenvall
stiftslektor, Växjö stift, och adjungerad professor i kyrkohistoria, CTR, Lunds universitet