Frälsningen låter sig inte kapas av en bekväm ideologi

Vi låter frälsningen vara en förlängning av vår egen utopi. För av en händelse råkar Guds vilja alltid sammanfalla med vår egen politiska analys.

Eftertanke av Christofer Wilson.

Den Israeliske historikern Yuval Harari skriver i sin bästsäljare Homo Deus att mänskligheten så länge den funnits har kämpat mot tre stora farsoter: pest, hungersnöd och krig. Dessa plågoris, menar han, är emellertid snart bortrationaliserade.

I det tjugoförsta århundradet vaknar mänskligheten upp, befriad av teknisk utveckling, och endast en sak fattas oss: att utplåna döden. Detta är nu inom räckhåll.

Jag blir alltid provocerad vid denna sorts optimism, av flera skäl, men främst för att den begår ett slags andligt högmod: den mänskliga potentialen ska nu bokstavligt talat frälsa oss.

För det är väl det som blir kontentan: om marknadsliberalism och teknologi inte bara kan fylla alla våra behov, utan också ge oss evigt (nåja) liv, vad är det om inte en världslig frälsningslära. Äger materialism verkligen det andliga djup som stavas frälsning?

Men vad är alternativet? Det finns ju ett annat dike att falla i, det religiöst tvärsäkra diket. Ett dike befolkat av karismatiskt kristna som säger sig ha lämnat denna syndfulla värld, frälsta i kraft av att de tror rätt!

Ett slags himmelsk belöning efter att ha späkt sig genom jordelivet. En räddning, inte av världen och människan, utan av den rena själen som äntligen får flyga härifrån.

Johannes berättar att de religiösa ledarna rördes av budskapet, men att de inte vågade ta det till sina hjärtan av rädsla för det etablissemang de själva tillhörde. Jag känner mig pinsamt träffad.

Nej, som svenskkyrklig präst har jag, som många andra, lutat mig mot ett slags rationell frälsningsförkunnelse. En utbyggd skapelseteologi, om man så vill, där evangeliet samarbetar med den goda vilja som av skapelsen är nedlagd i oss människor.

Här består frälsningen i en upprättad skapelse, där ondskans anonyma strukturer gett vika för det evangelium som bryter ner förtryckets murar, jämnar ut ojämlikhetens avgrunder och läker de ekologiska systemen.

Inspirationen finns i liberal- och befrielseteologin, men också i moderna politiska ”-ismer”. Här rör vi oss långsamt mot en frälsning, men inte genom att mixtra med gener, utan genom att lyssna till vår inre människa. En vinn-vinn: man kan vara både modernt upplyst och berätta om religiös frälsning.

Hur uppfräschande är det då inte att få sina sanningar utmanade. I sin uppsats ”Bakbunden frälsning” (Uppsala universitet, vårterminen 2019) resonerar Rebecca Klitgaard Nelsson om just denna moderna västliga variant av befrielseteologin.

Hennes slutsats blir som en skrattspegel för oss politiskt korrekta teologer. Vi gör nämligen i princip samma sak som de marknadsekonomiska frälsningspredikanterna. Vi låter frälsningen vara en förlängning av vår egen utopi. För av en händelse råkar Guds vilja alltid sammanfalla med vår egen politiska analys.

Och än mer oroväckande: i takt med att marknadsekonomin tar över alltmer av vår samhällslogik, förvandlas denna nya befrielseteologi till tomt prat. Vi lever gott av ett system som vi känner skuld över, och ifrågasätter med ord, men inte riktigt vill stå upp emot, eftersom vi är systemets vinnare. Den befrielseteologiska analysen levereras inte längre av Jesu ringaste bröder och systrar, utan av systemets välgödda vinnare.

”Sannerligen, om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd”. Så inleder Jesus det stycke vi får höra i söndagens evangelium.

Gåtfulla ord om en frälsning som inte låter sig kapas av en bekväm ideologi. Johannes berättar att de religiösa ledarna rördes av budskapet, men att de inte vågade ta det till sina hjärtan av rädsla för det etablissemang de själva tillhörde. Jag känner mig pinsamt träffad.

Klitgaard Nelsson landar i slutsatsen att vi måste närma oss frälsningen med ovisshet. Jag tror hon har rätt: om vi inte gör det stänger vi dörren för Jesus förvandlande kraft, för domens renande och styrkan i hans offer.

Christofer Wilson
kyrkoherde i Hägerstens församling

Fakta: Tjugoandra söndagen efter trefaldighet Tema: Frälsningen

Tredje årgångens texter:

Jesaja 2:2−5

Andra Petrusbrevet 1:2−8

Johannesevangeliet 12:35−43

Psaltaren 62:10−13

Liturgisk färg: grön

Taggar:

Eftertanke