Gud bevare oss från frestelsen att tänka ”skit samma”

Jakob är på väg tillbaka för att, efter många år i exil, försona sig med sin bror. Efter att ha skickat familjen i förväg, tillbringar han en natt utomhus och tvingas utkämpa en kamp mot en okänd man. Jakob är själv en stridis men denne fiende rår han inte på.

Kanske är han ovanligt sårbar inför mötet med Esau, den bror som han för länge sedan svek. Paradoxen blir fullständig när det visar sig att fienden, i det att Han åsamkar Jakob skada, visar sig vara en Vän.

Jakobs erfarenhet vid Jabboks vad möjliggör den försoning med Esau som han, Jakob, aldrig hade kunnat fixa till själv, hur många överdådiga för­soningsgåvor han än burit med sig.

I vår tid talas det mycket om vikten av att ”välja sina strider”. Texterna den här söndagen ger exempel på tillfällen då enskilda individer kämpar med Gud själv, och inte ger sig. De praktiserar Bergspredikarens uppmaning att ”Bulta, så skall dörren öppnas” (Matteusevangeliet 7:7b)

Gud vill bevisligen att vi anstränger oss, att vi formulerar vad vi vill och sedan med iver förväntar att Han ska ge oss det.

Vilka drömmar och visioner i vårt liv är vi beredda att kämpa för, veckor, månader, år? För mig som är den bekväma typen blir den sortens frågor påträngande. Jag kanske har vant mig vid tanken på Gud som jultomte: full av bonhomie och halvsenil välvilja.

I stället kanske Han är i färd med att sparka mig ut ur tv-soffan. Jag tror visserligen inte att befrielseteologerna hade helt rätt i påståendet att ”Gud har inga andra händer än dina och mina” men berättelserna om Jakob och om Jesu möte med den kanaaneiska kvinnan visar ganska tydligt att Gud hos oss söker engagemang och iver, för försoning och helande i världen.

Att det är sin egen dotter kvinnan ber för gör inte hennes bön mindre angelägen; kanske är det till och med så att den bön får en särskild innerlighet som väcks ur ett kärleksfullt hjärta.

Paulus citerar i söndagens epistel profeten Jesaja: Jag bönhörde dig när stunden var inne, jag hjälpte dig på frälsningens dag. (49:8) Att kampen är en oundviklig följd för den som tror hänger ihop med detta att vi inte kan förvänta oss någon preview på när det är Guds tid, när stunden är inne, frälsningens dag.

Gud är kirurgen som målmedvetet och koncentrerat låter operationen ta den tid som krävs. Det är besvärligt att lappa ihop en sargad människa, en sargad värld. Om jag ber för en vän som har det svårt och tycker att bönesvaret dröjer så vill jag ändå fortsätta be, i tillit till kirurgens skicklighet och tålamod.

Och även om jag inte skulle vilja, även om något i mig längtar efter att ge upp så är jag kallad att följa Honom som inte gav upp, utan gav sitt liv för att världen skulle få leva (se Johannesevangelliet 3:16). Så stor är Hans kärlek, också till mig som förmår så lite.

I en global värld (den har förstås alltid varit global, men ni förstår vad jag menar) ligger frestelsen att ge upp alltid på lur; allt är så stort och komplicerat och långt borta. Våra eventuella insatser kan kännas som en droppe i havet.

Men texterna den här söndagen påminner oss om att Gud är personlig och bryr sig om just Jakob och Esaus försoning, bryr sig om just den här ickejudiska mamman och hennes demoniserade dotter. För Gud är varken deras små liv – eller ditt och mitt – ointressanta i mängden.

Därför ska vi be att vi blir bevarade från frestelsen att tänka ”skit samma”.

Däremot kan vår eventuella kraftlöshet bero på att vi går omkring och bär på sådant som vi själva (eller andra), med eller utan fromma förtecken, lagt på våra axlar. Det Gud lägger på vårt hjärta att be och kämpa för – det ger Han oss också kraften att bära.

Anna Sophia Bonde
präst i Mölndal och skribent