I allt vi gör ska vi tacka honom som är vår vägvisare

Mose har fört sitt folk ut ur fångenskapen, till randen av öknen. Med Guds hjälp ska han snart dela Sävhavet och rädda sitt folk från Faraos här. Föga förstod de då att den friheten skulle vara kantad av bekymmer: att öknen skulle vara deras hem i fyrtio år.

Kristi uppståndelsen är berusande. Befrielsen från fångenskap är berusande. Men sedan: vad gör vi med vår frihet? Öknen är en plats där man kan irra rastlöst i cirklar i jakt på hägringar. Det är lätt att ge upp, att till och med önska sig en återgång till fångenskap och våld. Den som länge varit en slav – må så vara under Farao, en partner, döden eller synden – har fått sin vilja så nedbruten att friheten blir just en vidsträckt öken. Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare, som Heliga Birgitta bad.

Vi lever i frihetens tid. Ändå verkar allt fler länder självmant välja våldsamma auktoritära ledare. Grandiosa idéer att hålla fast vid i allt mer obekväm komplexitet. Vi blir så gärna offer för vreden – den egna och andras. Man kanske kan tala om ett ressentiment, ett förakt inför själva friheten, den som tycks vara precis utom räckhåll, eller otillräcklig om den väl nås.

Och jag möter många människor som önskar att de hade en tro, men som ser den mest som en hägring under nattens febertimmar.

Ni kommer att söka efter mig. Ja, det kunde Jesus förutse.

Vi behöver ömsint vägledning i vår frihet. Vi behöver en nåderik auktoritet – en auktoritet som inte nödvändigtvis är auktoritär – som leder till liv. Vi behöver eldstoden och molnstoden, som leder oss genom såväl dag som natt; vakenhet som sömn. Och vi behöver förstå att den frihet som Gud ger är en annan typ av frihet än den som världen ger – det är inte en öken. Det är en väg.

Denna väg ledde det israeliska folket till ett land som flödar av mjölk och honung. Också lärjungarna blev vägens folk. De hade till sin hjälp en eldstod om dagen och en molnstod om natten – Andens tunga och Andens vind. De var pilgrimer i världen, gav ökensanden sin sälta.

Många är vi som har pilgrimsvandrat och bett med Heliga Birgitta: Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den. Men vi är inte bara pilgrimer när vi är i Vadstena – vi är kallade att ständigt vandra Jesu väg.

Flera rabbiner på Jesu tid hade lärjungar. Eftersom rabbi betyder just mästare eller lärare, handlar lärjungaskapet om att lära av dennes utläggningar av halakha. Det är ett ord som vi förknippar med lagen – men som egentligen betyder att gå. Lagen är ett sätt att gå; en väg mot Gud.

En lärjunge är någon som följer i sin mästares fotspår; lär av hans ord, följer hans tolkning av Guds bud, härmar hans gestik. Tar sig an dennes uppgift som sin egen.

Vår uppgift som kyrka och själavårdare är att vara vägvisare i en andlig öken – natt som dag – och visa att Guds frihet är värd 40 år i denna öken.

Vi ska ha blicken skärpt för att se Jesu minsta. Ge läkedom åt de förtvivlade, frihet åt de fjättrade, vi ska trösta och bygga upp. Så ska man känna igen oss.

Lärjungen ska visa hur skönt det kan vara att slippa bli offer för vreden, den egna och andras. Hur tryggt det är att ha systrar och bröder som samlas runt nattvardsbordet, tvår varandras fötter. Hur befriande det kan vara att sjunga lovsångspsalmer eller gråta ut i en sakristia. Hur eldstoden leder vägen genom natten, den egna och andras. Hur sällsamt det är att leva i nåden.

I allt vi gör ska vi tacka honom, som är vår vägvisare. Men – vår kontroversiella bekännelse är att han är Guds egen son. Då är Guds bud också hans egna. Det betyder att han inte bara visar vägen, han är vägen vi går.

Så gå i frid.

Rebecca Klitgaard Nelsson,
präst i S:t Matteus församling