Jag vill hylla det otidsenliga att vara en i mängden

”Det är som att ett snöre är knutet mellan näsan och dörrhandtaget”. Så kommenterade min pappa från predikstolen att så många vände sig om så fort någon kom in i kyrkan efter att gudstjänsten börjat.

Kanske var han bara irriterad över att tappa ögonkontakten med församlingen. Men kanske tänkte han längre än så. På vår fladdrande uppmärksamhet, baksidan av vår nyfikenhet.

Tron på gräsets grönska bakom grannens staket, intresset för skvallret vid fikabordet. Och risken att vi tappar färdriktning i vårt liv när vi följer impulsen att kolla varje nytt intryck och följa varje ny impuls.

I en pandemifri värld hade åtminstone norrländska kapell denna vecka fyllts av Rosenius psalm 59: De osedda dagar vi möter med tröst, oss följer ju herden, vi känner hans röst. Men vad är det att känna herdens röst? Eller Jesu röst som ju söndagens tema handlar om.

Fåren följer sin herde därför att de känner igen rösten, säger Jesus i en av liknelserna om den gode herden. Som i allt ledarskap och alla goda relationer gäller det att leva nära.

Att Jesus vandrade med sina lärjungar under flera år var ett medvetet val. Det var ingen romersk här som drog genom landet, heller ingen sekt som följde ledarens minsta vink.

Jesus knöt vänskapens band med sina vänner och utmanade dem att tänka själva och ta eget ansvar.

Han fick dem att växa, inte krympa. Ju mer de lärde känna hans röst och vilja, desto tryggare blev de. Och modigare. From som ett lamm, tror jag inte var ett ideal Jesus lärde ut.

Men vi går alla vilse som får, eller hur? Jag skulle ju kunna fylla hela min text med lugnande löften om gröna ängar och att bli ledd på rätta vägar men så är ju inte livet. Någon gång hamnar vi fel, i sammanhang vi inte står för eller diken vi upptäcker för sent.

Drivna av nyfikenhet, oro, tristess eller annat som flyttar vårt fokus. Som gör oss döva. Vad gör vi då? Tar på oss offerkoftan och utesluter oss själva ur den gemenskap som rymmer både tvivel och vilsenhet? Eller sluter oss närmare, för att vi ändå har lärt känna Guds röst och löfte?

Herren är min herde och kyrkan mitt sammanhang. Styrkan med kyrkan, med riten och alla symboler, är att den hjälper mig att finna båda egna och gemensamma uttryck för min gudslängtan. Att vara kristen är både något djupt personligt och kollektivt.

I dessa tider, med avstånd som grundhållning, prövas styrkan. Men samtidigt som längtan efter den fysiska gemenskapen ökar, frigörs kanske det som ändå är grunden: relationen till Jesus. Det så privata, kanske innerliga, som ibland är svårt att klä i ord.

Jag vill ändå skriva om gröna ängar och vilan vid lugna vatten. Många är de människor som i den mörkaste dal litat till Guds närvaro. Som i sina sista andetag stavat på herdepsalmen och lutat sig mot den gode herdens käpp och stav.

Det ryms ingen naturromantik i sådana stunder. Bara mänskligt liv och en gudsnärvaro utan gräns.

Jag vill hylla uthålligheten. Förmågan att strunta i vem som öppnar kyrkporten mitt i gudstjänsten. Förmågan att hålla fokus.

Jag vill hylla något så otidsenligt som att vara en i mängden, en del i den församling som är mer än bara jag. Omgiven av dem som aldrig snubblar, alltid går vilse, aldrig tvivlar och alltid kollar vem som kommer för sent vill jag försöka balansera mellan nåden och kallelsen.

Och följa den herde som både leder mig till lugna vatten och ger mig ny kraft.

Gunnar Sjöberg
Tidigare kommunikationschef på kyrkokansliet och kyrkoherde på Costa Blanca