Martha och Maria har något att säga om kyrkans uppdrag

Visst kan texten berätta om ansvar för det praktiska i hushåll, på arbetsplatser eller grannområdet. Men tänk om den i dag berättar om hela kyrkans uppdrag.

Eftertanke av Carina Sundberg.

"Hon kom och ställde sig framför Jesus.” Så står det om Martha. Jag ser framför mig hur Jesus och Maria sitter i förtroligt samtal. Maria sitter vid Jesus fötter, men det behöver inte betyda att han sitter på en stol och hon sitter på golvet. Kanske sitter de båda på golvet.

Hade det varit hemma hos oss kanske vi suttit i vardagsrummets soffa och fåtölj. Hade det varit i coronatider hade vi suttit i trädgården eller på en parkbänk. Möjligen är det Jesus som talar och Maria som lyssnar. Eller kanske är det ett ömsesidigt delande, där samtalet böljar som en dans, och Maria får tid till tyst eftertanke.

Kanske är det fler personer i rummet. Kanske är Maria den enda kvinnan bland män som lyssnar och tänker efter. Maria tar plats i rummet, lugnt, självklart. Och Martha tar också plats i rummet. Jag ser framför mig hur hon kliver in och ställer sig – bredbent, med händerna i sidorna.

Hennes kroppshållning är som ett utropstecken som säger ”Se mig för här står jag! Jag har något att säga!” Hon lägger inte känslor och tankar till rätta, vågar sätta ord på det som är hennes upplevelse.

Hon kunde gjort som Kain, vars blick blev mörk, när han gick och grubblade för sig själv över livets orättvisor. Men hon gör inte så. Hon ställer sig framför Jesus, öppnar upp rummet.

Hon drar inte systern åt sidan för att reda ut den orättvisa hon upplever. Det är ju så vi annars brukar rekommendera att man gör. Hon går inte heller bakom Marias rygg.

”Jag har något att säga Jesus, men behöver också lyssna. Jag ställer mig framför honom och tömmer mitt hjärta. Samtidigt lyssnar jag väntande, för det är något som händer i det som händer ...

Jag tänker mig att hon ställer sig så att alla tre bildar en öppen triangel, Martha, Jesus, Maria. Så vänder hon sig till Jesus, vill att han ska se henne, lyssna in, bekräfta henne och rätta till. Kanske är där fler som spetsar öronen.

Att Martha tar i från magen beror på att hon är överväldigad. Hon har för mycket att göra. Det är inte inbillning, nerverna, det är faktisk verklighet. Ropet från världen är större än störst. Det är ingen nyhet. Så var det för två tusen år sen, fem hundra år sen, i våras, nu.

Visst kan texten berätta om ansvar för det praktiska i hushåll, på arbetsplatser eller grannområdet. Men tänk om den i dag berättar om hela kyrkans uppdrag. Kyrkans grundläggande uppgift i världen har alltid varit större än antalet marthor och marior av olika kön och ålder.

För att citera kyrkoordningen: Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Kanske är även Maria överväldigad. Kanske gör hon det som många av oss gjort denna vår och sommar, släppt taget om verksamheter och gudstjänster. Kanske är det ett medvetet val eller kanske blev hon bara sittande med händerna i knäet, väntande.

Många av oss som passat på försöker nu att inte återvända till aktivitetsfällan. Både Martha och Maria behöver plats i rummet, världsrummet, kyrkorummet, bönerummet – den mer stridbara och den mer lyssnande. Just så kliver den profetiska kyrkan fram.

Jag föreställer mig att alla tre förändras av det som händer, att deras relation fördjupas. Det sker en förskjutning i verkligheten, med Jesus som en katalysator mitt i. Och jag bestämmer mig för att inte skjuta upp.

Jag har något att säga Jesus, men behöver också lyssna. Jag ställer mig framför honom och tömmer mitt hjärta. Samtidigt lyssnar jag väntande, för det är något som händer i det som händer …

Carina Sundberg
stiftsteolog i Linköping

Fakta: Femtonde söndagen efter trefaldighet

Tema: Ett är nödvändigt

Tredje årgångens texter:

Femte Moseboken 4:29−31

Filipperbrevet 4:10−13

Lukasevangeliet 10:38−42

Psaltaren 123

Liturgisk färg: grön

Taggar:

Eftertanke