Tomater kan gå utan fötter och Gud älskar mig som jag är

Av detta begrep lärjungarna ingenting. Visst är det ett kärnfullt konstaterande av Matteus när han nyss citerat hur Jesus beskriver sitt kommande lidande och sin död.

De begrep ingenting. Alla som kan känna igen sig i det, upp med en hand!

Att lärjungarna inte förstod tycks inte ha varit något problem, vare sig för dem eller för Jesus. De fortsatte följa honom, kanske med den tidiga insikten att tro handlar om tillit. Att försöka gå i Jesus fotspår utan att ha full koll på kartan.

På den retoriska frågan ”förstår du” svarar både det busiga barnet och den artiga pensionären ofta ”ja”. Fast vi inte begriper vill vi ge sken av att göra det. För den mogne begriper, medan den omogne ännu inte förstått eller lärt sig.

Barnbarnet Felix skrattade högt när jag berättade historien om de två tomaterna som var ute och gick. När den ene blev blev överkörd sa den andre ”kom nu ketchup så går vi”.

Mellan skrattsalvorna försökte han lära sig slutklämmen, men ketchup är ett svårt ord för en tvååring. Vi drog historien flera varv, men plötsligt blev Felix allvarlig och sa: Farfar, tomater har inga fötter.

Vi fortsatte skratta ändå, han satt kvar i mitt knä och vi kom varandra ännu närmare. Som att man inte måste begripa hur tomater kan gå. Som att det viktiga är kärleken, glädjen, tryggheten. Hjärtats gemenskap, inte hjärnans briljans. Felix, den lycklige, förstod det viktiga: Att man inte alltid måste förstå.

Men betyder det att tro och tanke inte går ihop? Naturligtvis inte, även om den motsättningen kan odlas både av auktoritära ateister och ledare med religiösa maktanspråk.

Av den ene beskrivs religion som en naiv och oreflekterad tro på ologiska sammanhang, av den andre som att böja sig under dogmernas tyngd.

Så blir tro någonting alla förnuftiga tar avstånd från, men kan ha överseende med så länge den är privat och bara berör ”det andliga”. Eller en tvångströja där tvivel är synd, lydnad ett krav och förnuftet själva ormen i paradiset.

Kritiskt tänkande är en andlig gåva och varje fråga en möjlighet till svar. Att tro är inte att sluta tänka, det är att börja tolka. Att följa Jesus är inte att leka ”följa John”, det är att vittna om honom som kallar sig Sanningen utan att göra anspråk på att äga den.

Betyder det att allt är relativt? Nej, för vem kan tro på någon som hävdar att ingenting är sant? Enda sättet att instämma i den tesen är ju att ifrågasätta den. Är det sant att det inte finns något som är sant? Vem kan svara ja på en sådan fråga?

Jag tror att Jesus visar vägen, uppenbarar sanningen och ger oss livet. Men jag tror också att vi föds in i ett avstånd – vi kan ana det absoluta men är fångna i det relativa, det förgängliga.

I benådade ögonblick kan vi gripas av den verkliga Sanningen, men aldrig begripa den. Vår lott är att se en gåtfull spegelbild, vår längtan att se Sanningen ansikte mot ansikte. Otåligheten, eller rädslan, över att inte veta begränsar oss och drar oss till de tunnor som skramlar mest.

Men barnen kan lära oss, deras nyfikenhet och tillit kan hjälpa oss att finna fokus.

Både spädbarns och barnbarns rop är en lovsång: Vi är människor, inte gudar. Att tro är inte att veta svar, det är att söka svar.

Trons pussel kan vara lika komplicerat som livets pussel. De kan också lära oss att låta somliga gåtor stå obesvarade.

Som att tomater kan gå utan fötter och att Gud älskar mig precis som den jag är.

Gunnar Sjöberg
Tidigare kommunikationschef på kyrkokansliet och kyrkoherde på Costa Blanca