Varje liv påverkar helheten och förändring är därför möjlig

Antingen blir klimatomställningen helt på naturens villkor eller så blir den delvis på människans villkor. Att våra liv inte skulle förändras alls är inte ett alternativ, det vet jag. Ändå har jag inte ställt om mitt liv fullt så radikalt som jag borde.

Eller som Paulus skriver: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

En svensk orsakar växthusgasutsläpp på cirka 8 ton per år. Tre femtedelar av utsläppen kommer från hushållens konsumtion. För att klara 1,5 graders-målet behöver vi nå en global nivå på cirka 2,5 ton per capita år 2030 och vara nere i 0,7 ton 2050. Det kräver en kombination av teknik, politik, ekonomi och individuella livsstilsförändringar. Det fattar vem som helst. (Utom vissa politiker.)

Och ändå.

En grupp forskare i Sverige har gått på djupet med varför vi inte gör det goda vi vill i relation till klimatomställningen. De visar att det finns argument som hjälper oss att fortsätta göra det vi vet är fel. Det vet jag egentligen också eftersom jag har använt flera av dem själv. De presenterar argumenten i små fraser som: ”andra är ännu värre”, ”varför ska jag när inte ens...?”, ”borde man inte i stället...?”, ”lilla jag...”, ”det är systemet som borde ändras”, ”jag har på kontot eftersom...”, ”jag är bara människa”, ”tekniken kommer rädda oss” och ”det kommer lösa sig.”

”Att vara hoppfull är förstås nödvändigt, för att ställa om livet utan att tro att förändringen gör skillnad (vilket den gör) är svårt. Men ibland används hoppet som argument för att inte agera"

Det finns goda skäl att koppla forskningsrapporten till Paulus, flera av fraserna har nämligen teologiska undertoner. Argumentet ”jag är bara människa”, till exempel. Paulus beskrev det där med att inte göra det man borde så bra att det nästan blivit så det ska vara, det är så människor är. Det är till och med jobbigt med såna som alltid gör rätt, de är typ omänskliga. Men jag är minsann mänsklig och därför får jag göra lite fel, precis som Paulus.

Och det som kallas ”teknikfrälsning” menar forskarna hänger samman med en kristen djupstruktur i tänkandet. I kristna kulturer är vi vana att tänka att frälsningen från de riktigt stora hoten mot mänskligt liv ska komma utifrån, från något större än oss själva. Forskarna noterar att tekniken, utvecklingen, forskningen ofta omtalas i singular. Som om den är en stor kraft som kommer att rädda oss. Lite som om den vore Gud. Och vem är lilla jag att tro att jag ska lösa det som det krävs en Gud för att göra?

Ytterligare ett teologiskt motiv som agerar bromskloss i omställningen är hoppet. Att vara hoppfull är förstås nödvändigt, för att ställa om livet utan att tro att förändringen gör skillnad (vilket den gör) är svårt. Men ibland används hoppet som argument för att inte agera. På individnivå används nämligen argumentet ”det kommer att ordna sig till slut” för att legitimera att man fortsätter precis som förut.

Men det kanske allra vanligaste sättet att motivera att fortsätta som förut är att hänvisa till andra. Vi jämför oss med någon eller något som är värre, och det verkar alltid finnas. Som ett slags ansvarsförflyttning eller ”whataboutism”: ”varför talar man inte om befolkningsbegränsning istället?” eller ”varför ska jag sluta flyga när inte ens Johan Rockström gör det?”

Om vi tänker efter är det förstås ingen rim och reson i att använda Johan Rockströms leverne som argument för hur jag lever. Eller att använda något system som borde ändras som argument för att jag inte ska göra det.

Samtidigt är det där möjligheten vilar, alltså i att vi jämför oss med varandra. Att vi i så stor utsträckning hänvisar till varandra visar att vi kan uppnå förändring. Hur jag lever har betydelse. Hur våra små sammanhang agerar har betydelse. Det har stor betydelse. Inte bara genom våra konkreta handlingar utan genom hur de påverkar andras beteende. Och det där tror jag Paulus visste.

Jag tror att Paulus skrev det han skrev för att han anade att det han gjorde i sitt liv hade betydelse för tusentals andra. Jag tror han skrev för att han anade att varje liv är viktigt, att varje liv påverkar helheten för oss alla. Och att förändring därför är möjlig.

Petra Carlsson
Professor i systematisk teologi och präst