Om ondska och farliga gudsbilder

Foto: Getty

Ondskans teologi. Varifrån kommer ondskan? Finns den med i själva skapelsen? Och hur hanterar vi en motsägelsefull och komplicerad gudsbild?

Frågorna om ondska, dess natur och uppkomst är en av människans eviga följeslagare. Filosofer och teologer har genom tidens lopp tolkat och skrivit om fenomenet, inte minst i relation till tro och bilderna av Gud.

Fredrik Lindström, professor vid CTR, Centrum för teologi och religionsvetenskap, i Lund, säger att han naturligtvis har påverkats av egna studier av bibeltexter där ondska förekommer. Många gånger har han blivit överraskad. Och erfarenheter och tolkningar av ondska och lidande framträder på många sätt, beroende på varierande traditioner, tider och inte minst genrer.

– Liknande är det med Bibelns skiftande gudsbilder, säger Fredrik Lindström. Gud beskrivs inte på samma sätt i en berättelse, i en lovsång, efter ett visst politiskt nederlag eller när man ser skeppets väg över havet.

– Därför är det besvärligt att låsa upp bibeltexter med hjälp av generella läror om ondskans väsen. Sådana försök gör större skada än nytta, menar han.

Men att närma sig olika bibeltexter är ändå att möta tankar om ondska och ondskans väsen. I Psaltaren kan det onda härstamma från ett livsfientligt område som konkurrerar med livet och livets Givare.

– Ondskan har ingen annan orsak än sitt eget maktbegär, inte i mänskliga brister eller en mörk sida hos Gud, säger Fredrik Lindström och berättar att ondska i slutet av Jobs bok skildras som en överindividuell makt som Skaparen ideligen besegrar. I dessa och andra inflytelserika bibeltexter hänger ondska och dess konsekvenser inte direkt samman med det människan själv kan ställa till med. Inte heller är de ett uttryck för Guds straff.

Den självklara följdfrågan blir då om ondskan är ett utomvärldsligt och övernaturligt väsen. Fredrik Lindström svarar att bilderna av ondskans härjningar inte riktigt orkar med att bära läror om verklighetens egentliga beskaffenhet och vad som verkligen existerar. Men att vi kan upptäcka en återkommande kluvenhet i ont och gott.

– Det finns fler på scenen än Gud och människa. Bibelns Gud skapar i motvind. Konungen har motståndare, inte alla gör hans vilja.

– När fienden besegras, befrias individen, folket och världens folk. Fienden kan vara politiska makter och sociala grupper. Ibland skildras den med övermänskliga drag.

– I Jesaja hörs den brusa som kaosvatten. Jesus talar om en fiende som har varit framme och att han har sett Satan slungas ner från himlen.

Men varifrån kommer ondskan? Finns den med i själva skapelsen? Fredrik Lindström lyfter fram en av Bibelns mest kraftfulla apokalyptiska texter: Jesaja 27:1 som utlovar slutsegern över ondskan. Där står att ”Herren ska döda draken i havet”.

– Ondskan, som har en skapelsevidrig dimension, har placerats i sitt rätta sammanhang, säger Fredrik Lindström. Den måste slutligen besegras. Det sker utanför historiens och tidens gränser eftersom det är därifrån den härstammar. Segern är en skapelsehandling, en ny begynnelse.

– Den ondska som uppträder inom historien är alltså symtomatisk för en utomhistorisk störning som kräver en utomhistorisk gudomlig korrigering.

– Visst, penseldragen är både grova och hisnande, men vi kan skönja idén bakom. Eftersom ondskan inte uppstår samtidigt med historien kommer den inte heller att försvinna inom historien, utom bortom historien: i den nya värld där ”havet inte fanns mer”, som det heter i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken (21:1).

– Detta är de apokalyptiska traditionernas mest centrala påstående om ondskan. Jag menar att det också är det viktigaste när vi samtalar om ondskan utifrån bibliska horisonter, säger han.

Men det finns ytterligare en storslagen slut-scen: Matteusevangeliet 25. Här ges ett oväntat perspektiv, nämligen att Konungen själv är ondskans offer, han kallar de plågade ”mina bröder”.

– Att Gud själv blir synlig som ondskans offer är det mest väsentliga den kristna tron kan säga om Gud och det onda. Gud är inte ondskans orsak, Gud är ondskans offer. Ska vi säga en sak, ska vi säga detta och kan vi säga något mera har vi redan sagt det viktigaste.

Ormen markerar allas frihet att välja fel. Därmed är vi skyldiga till rådande omständigheter.

Tron att Gud är närvarande i våra plågade medmänniskor, tvingar oss att tänka annorlunda om Kungens makt, menar han.

– Den makt som verkar i utsattheten kan varken bestå i att göra eller kunna allt. Den måste beskrivas på annat sätt. I dödens och syndens värld är Gud en kämpande kraft som segrar gång efter annan.

I passionsdramat, evangeliernas höjdpunkt, förstås också Guds makt underifrån. Det är en ”allmakt” som är närvarande i djupet av mänsklig vanära. Han säger att detta är en fixpunkt också hos Paulus : ”Ja, i svagheten blir kraften störst” (Andra Korinthierbrevet 12:9) och menar att därför bör andra trosartikeln vara utgångspunkten för vår reflektion över Gud och ondskan.

Låt oss stanna vid Paulus och orden i Romarbrevet 7:19 om att det goda jag vill, det gör jag inte. Och det onda jag inte vill, det gör jag. De omedelbara frågorna till Fredrik Lindström blir därför: Föds människan som antingen god eller ond? Och hur ser du på den fria viljan och valet att välja mellan ont och gott?

– I Första Moseboken, tredje kapitlet,  uppstår det onda i vår tillvaro genom våra val. Det finns inte hos oss som skapade varelser, inte heller hos Skaparen och inte hos någon gudsfientlig makt. Det onda frambringas av människan. Hela skulden för våra mörka livsbetingelser läggs på Adam, det vill säga på var och en av oss.

– Vi väljer ofta fel, men inte av nödvändighet. Det onda är ingen substans i oss, utan en produkt av vår vilja. Människan har frihet att välja fel. Varför det är så och inte annorlunda besvaras inte. I stället betonas ansvaret för våra handlingar och därför undviker berättaren att objektivera det onda för att placera det utanför människan själv, hos en demonisk makt.

Han säger att ormen markerar allas frihet att välja fel. Därmed är vi skyldiga till rådande omständigheter.

– Detta är ett viktigt bibliskt perspektiv på varför våra villkor är som de är. Men det är varken det enda eller det viktigaste.

Han berättar om många andra bilder av Gud som finns i Bibeln, bilder som är hårda i kanterna och långt ifrån Gud som den gode herden och generöse värden (Psaltaren 23). Gud kan också vara ett vilddjur som fördärvar sin hjord (Hosea 13:8) eller liknas vid en bakfull soldat som tittat för djupt i den överflödande bägaren (Psaltaren 78:65).

I bland liknas Gud vid en försmådd älskare och visar våldsamma känslor i en relation som havererat men som ändå rymmer hoppet om en ny framtid (Jesaja 54:7–8).

– Men passion har också en otrevligare sida. Förstörelsen av Juda är en försmådd makes verk som bestämt sig för att förödmjuka och fördärva sin första kärlek. Här finns obehagliga bilder av den Gud som blir galen av sin kärlekshistoria, bilder av gruppvåldtäkt, stympning och annan förödmjukelse (Hesekiel 16:23).

Vad kräver sådana metaforer av oss och vad gör de med oss, frågar Fredrik Lindström retoriskt och menar att vi för att begripa djupet av makens kärlek och förlåtelse måste vi först samtycka till mannens rätt att härska över och bestraffa sin depraverade fru. Men kan denne kvinnomisshandlare säga oss något om Gud?

– Inga bibliska bilder är ofarliga, svarar han. Vi använder dem för att strukturera verkligheten och oss själva i den. I bilden av den trolösa hustrun framtonar kvinnor som opålitliga, skamlösa. Män, å andra sidan, framstår som kärleksfulla, generösa och förlåtande.

– Farligast är att mannen relateras till Gud. Läser vi metaforen okritiskt kan kvinnor demoniseras eller tvingas känna sig hemma i en värld som gör dem till skyldiga offer och män kan börja kräva den auktoritet och vördnad som tillkommer gudar.

– Många frågar sig med all rätt varför vi ska tvingas tillbaka till en värld där kvinnoförtryck är något självklart.

Han menar att risken med alla bilder är här speciellt tydlig. En metafor pekar bortom sig själv, den är som ett finger som pekar på något.

– Problem uppstår när metaforen blir själva fingret, när vi blir så uppfyllda av metaforen att olikheterna utplånas och bilden segrar. Då är Gud inte längre som en make utan är en make. Från en riskabel metafor dras en riskabel slutsats. Det är risken med Bibelns gudsbilder och ändå kan vi inte undvara dem teologiskt.

Tillbaka till frågan om hur Bibeln handskas med frågan om striden mellan ont och gott, den dualism som är levande i Nya testamentets värld. Är det tankar som även är levande i den gammaltestamentliga traditionen?

Fredrik Lindström säger att med sina kortfattade formuleringar kan den första trosartikeln dölja att kristen skapelsetro förutsätter att Guds relation till det onda uppfattas på ett dynamiskt sätt. Enligt Gamla testamentets skapelsesyn existerar en ondska som är större än den vi kan åstadkomma i egen kraft.

Denna ondska bär många namn, exempelvis ”havet, Leviatan, Rahav, Draken” och uppträder i skapelseskildringar där världen tillkommer genom en gudomlig kamp (Job 26:10–13; Psaltaren 74:12-17; 89:9–14).

– Motiven framträder som mytologiska meteoriter, säger han. Innehållet är därför inte så systematiserat som när världen uppstår genom Skaparens ord. Men bitarna bildar ett mönster som visar på att en irrationell ondska existerar.

– Texterna är helt upptagna av Skaparens relation till denna ”motvärld” och ger inga ledtrådar till nog så spännande frågor om varifrån dess hot ursprungligen kommer och varför den får existera.

Han säger att utgångspunkten är att en sådan ondska existerar och att den återkommande goda nyheten är att Skaparen håller de livsfientliga makterna i schack genom att besegra dem ideligen. Gud sätter en gräns för dem och krossar dem.

– Att kaosmonstret Leviatan kan beskrivas som en ofarlig gummianka för gudomlig vattenlek som det görs i Psaltaren 104:26, säger alltså mer om Skaparens relation till det onda än om det ondas upphov.

Att de livsfientliga krafterna har ett utrymme och uppträder både som övermodiga förbrytare (Job 40: 3–9) i gestalt av moraliskt ont, och som diaboliska väsenden, Behemot och Leviatan, berättas det också om i Job (40: 10–41:25).

– Livet är alltså ständigt hotat av områden som konkurrerar med livet och dess källa. Hotet framställs som en främmande och irrationell ondska som endast Skaparen förmår att stå segerrikt emot och slutligen förinta, säger Fredrik Lindström.

Fakta: Fredrik Lindström

Titel: Professor i Gamla testamentets exegetik i Lund. 

Inriktning: Teologisk bearbetning av lidandet och det onda.

Produktion: Bland annat Det sårbara livet: livsförståelse och gudserfarenhet i Gamla testamentet (Arcus 1998).

Läs också:

Professorn som har skådat ondskan i vitögat

26 September, 04:00
”Det som hände tidigare kan hända igen. Vi är alla tänkbara offer, tänkbara gärningsmän, tänkbara åskådare”. Orden kommer från Yehuda Bauer, israelisk historiker och professor. Han är också en av…

Från Andra Samuelsboken till Metoo

26 September, 04:00
Våldets texter i Bibeln kan fungera som minnesbanker, övningar i empati och vaccin mot teologisk arrogans. Mikael Larsson tar sig utanför sin exegetiska komfortzon och hittar konstruktiva…

Bilderna som gör oss till både offer och medlöpare

26 September, 04:00
I en digital tidsålder sprids bilden av ondskan blixtsnabbt och obegränsat. Genom den nya tekniken blir betraktaren både offer och medlöpare.

Taggar:

Teologi

Senaste artiklar