Han hjälper andra att predika modigare

”Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.” Paulus brev till de kristna i Rom höjer pulsen på dagens predikanter: det är inget mindre än människors tro som står på spel. Inte konstigt att många präster känner sig ensamma och otillräckliga. Vad borde jag säga på söndag, vad riskerar jag att missa?

– Jag återkommer hela tiden till det här med mod. Våga vara tolk, våga välja perspektiv, säger Johan Svedberg.

En frihet som tagit tid för honom själv att uppnå:

– Tidigare sa jag det jag trodde andra menade behövde sägas, men i dag säger jag det jag själv tycker behöver bli sagt.

Johan Svedberg är församlingsherde i Olaus Petri församling i Örebro. Han är också hedersprost, delvis ett erkännande för hans arbete med att utveckla andra präster i predikokonsten. Kursen han leder kallas Kvalificerad fortbildning i predikan, arrangeras av stiftelsen Fjellstedtska skolan och löper över två år. Den är så eftersökt att kölistan till reservplatser tvingats stänga. Nästa chans att gå kursen är 2024–2026.

Det var efter ungefär tio år i yrket som Johan Svedberg började känna ett behov av att utveckla sitt sätt att predika. Han var inte riktigt nöjd. Kände sig stel i kroppen. Begränsad i vad han vågade säga och hur.

Förändringen blev möjlig när han började förkovra sig i predikokonsten och få ”vänlig handledning”, som Johan Svedberg uttrycker det. Och ju mer han jobbade med sitt sätt att predika, desto viktigare blev predikandet för honom. Han fick inte bara upp ögonen för sina egna vurpor och svagheter, utan även för predikans möjligheter.

Även ungdomens resor till Sydafrika och Filippinerna inspirerade. I samhällen präglade av förtryck och fattigdom såg Johan Svedberg att predikan riktade in sig mycket tydligare på att vara en motkraft och att väcka hopp.

– Framför allt jobbade de mer kreativt med bibeltexterna och pumpade upp den kraft som finns i dem.

Johan Svedberg upptäckte att en bra väg till hopp är att hålla blicken fäst på gestalterna i texten. Att stanna kvar länge i de människor som träder fram i texterna. Vad händer i den här personen? Inte vara för snabb att flytta över predikan till en symbolisk eller förklarande nivå.

Genom personperspektivet ger man lyssnaren någon att identifiera sig med och känna engagemang för. Som när Johan Svedberg predikade om helgonet Botvid, och en nioårig kille på kyrkkaffet kom fram och frågade: ”Varför mördade trälen Botvid när Botvid hade befriat trälarna?” Bra fråga – och ett bevis på att personberättelser kan fånga även de yngsta öronen.

Att upptäcka möjliga världar, det är ett ofta upprepat mål för Johan Svedbergs predikande. De möjliga världarna har med både hopp och evangelium att göra och kräver att predikan hittar en koppling till de existentiella frågorna i vår tid. Även det här försöker han uppnå genom att stanna kvar länge i bibeltexten när han förbereder en predikan.

Var finns Gud i den här texten? Är Gud frånvarande? Var finns det glada budskapet? Johan Svedberg skärper fokus genom att ställa frågor till texten.

– En enkel fråga som jag använder är: ”Var är vännen och var är fienden i texten?” Vilket betyder: vad tycker jag är lätt och svårt att läsa? Det som jag stör mig på, det försöker jag ta tag i.

– En annan teknik är att titta på substantiven och verben i texten. Verben är alltid överförbara till vår tid medan substantiven ofta inte är det. Vi går omkring (men inte i öknen). Vi klättrar (men aldrig upp i en sykomor). Davids söner våldtar sin halvsyster, männen pratar om hur kvinnan drar skam över sig – genom verben kan vi se hur skeendet är detsamma i vår tid, även om den historiska kontexten är annorlunda.

Tankemodeller och tekniska verktyg i den här stilen använder man sig mycket av på predikofortbildningen.

– Homiletik är inte någon stark akademisk disciplin, vare sig i Svenska kyrkan eller på universitetet. Vilket gör att predikan utgår mer från talang än från strategi. En del undrar om det inte hämmar kreativiteten att jobba med verktyg och modeller. Men det finns modeller i alla yrken, även de kreativa. Och de hjälper.

Varför söker så många till predikofortbildningen?

– Förkunnelsen är ett centralt uppdrag, men ofta ensamt och många tycker det är svårt att förnya sig. Och så har vi hittat en fungerande kursmodell som gör att predikan blir ett kollegialt arbete. Vi stärker varandra i att hitta vår röst som predikanter och bli bättre tolkar och teologer. Det tredje skälet till det höga söktrycket är att många som gått kursen rekommenderar den till sina arbetskamrater.

Det kan vara känsligt att få respons på sina predikningar. Därför bygger kursen upp en lägerstämning, där man umgås och fikar tillsammans och blir trygga ihop. Och så analyserar man andras insatser genom att komma med jag-budskap – inte olikt hur det fungerar i familjeterapi.

”Det här hörde jag när du predikade. Det här hände i mig när jag lyssnade på dig.”

Då kan det hända att någon hörde tre slut på predikan. Eller att predikanten talade om Gud som en man. Eller att predikan började handla om köttbullar, och då blev den som lyssnade hungrig och kunde inte höra mer.

Ett vanligt problem med predikan är att den blir som en popcornmaskin. Det poppar hela tiden upp nya tankespår och predikan skiftar ideligen fokus.

– Att träna sig i att inte ha så många trådar är ganska basalt, att våga göra ett avslut. Men även att använda tystnaden.

I Johan Svedbergs akademiska uppsats om predikan skriver han att många som lyssnar på predikan vill få sina liv behandlade. Det är höga förväntningar men ändå rimliga, tycker Johan Svedberg.

– Inte alla vill få sina liv genomlysta, men när jag ställer mig där och predikar tycker jag att det är det som ska vara min ambition. Det får finnas ett skratt, det får vara underhållande, uppmuntrande. Hela tiden med syftet att en person ska kunna säga att det här handlade om mig, det betydde något för mig och min Gudsrelation.

– Jag vill att predikan ska få dem att känna tröst, hopp, glädje eller mening. Även om man inte förstår allting. Ibland kan det här fungera genom känslan.