Hur vill du att ditt liv ska sammanfattas?

Vi lever livet framlänges och förstår det baklänges. Det tillhör vårt öde att varje dag börja en ny dag utan att riktigt veta hur den bäst ska användas. ”Tänk om man hade vetat då vad man vet nu”, finns ofta anledning att säga, när man tänker tillbaka på hur livet blev. Så ser man både det som blev då och det som kunde ha blivit, om man bara hade vetat.

När jag som tonåring brottades med vad jag skulle göra av livet var det en kvällspsalm som berörde mig särskilt starkt. Det fanns något både ödesmättat, dramatiskt förskräckande och samtidigt utmanande över psalmen vi sjöng vid kvällarnas completorium: ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.” Vad skulle man göra av det långa liv som låg framför?

Det jag inte visste var att det senare i livet skulle komma en annan tid, mycket snabbare än vad man då trodde. Lika ödesmättat men med lite skrovligare röst kan man sjunga samma ord men det nya blir att perspektivet vänts till ett ”Vad blev det?”.

Jag minns förskräckelsen i deras ögon. Mitt förslag till övning på den stilla dagen kom oväntat. Med papper och penna framför sig bad jag dem skriva sin egen dödsruna. ”Skriv vad du önskar att det en dag ska stå om dig när ditt liv ska sammanfattas.”

Samtalet efteråt blev spännande. Det de hade skrivit på sitt papper var vad de en dag skulle önska att de gjort av sitt liv. När man framifrån tänkte på livet var det som dagen i dag blev särskilt viktig, liksom dagen i går och dagen i morgon. I det perspektivet hände, som ibland också sker när man drabbas av den oväntade katastrofen, det man trodde var viktigt blir oviktigt och det man trodde var oviktigt blir plötsligt viktigt.

Om skrivövningen var provocerande, ligger inte söndagens tema så långt efter. När livet är fyllt av nödvändigheter så lyder temat: ”Ett är nödvändigt”. Säg det till småbarns- och tonårsföräldrar i karriären och jag kan lova att temat blir problematiserat!

”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska allt det andra tillfalla er.” Varje gång jag läser orden så har det dåliga samvetet en förmåga att höra av sig: ”Läs bibeln och andlig litteratur oftare, skapa bättre rutiner för daglig bön, engagera dig mera för Guds rike, arbeta på din frälsning och din överlåtelse.”

Det är när dessa tankar kommer som jag med tacksamhet läser veckans texter och upptäcker att de mer handlar om Gud än om mig. Bland alla mina nödvändigheter möter jag berättelser som vittnar om vad som är nödvändigt för Gud. För Gud tycks det bara finnas en sak som är nödvändig, nämligen människans och skapelsens räddning.

Gud vill befria människan från synd, skuld, skam och från onödig oro över det som till sist är ganska oväsentligt. Gud är den som dygnet runt ser till sitt folk och aldrig upphör med sin omsorg. Guds trofasthet finns alltid här, allt efter sitt löfte. Allt är nåd.

Det är utifrån att veta oss vara i goda händer, en helig bekymmerslöshet, som vi kan få pröva vad som i våra liv är det viktigaste bland allt viktigt. Den prövningen kan få överraskande konsekvenser.

Det var lite utmanande när den koptiske påven i Egypten Tawadros ll för några veckor sedan uttalade sig om användningen av Facebook: ”Det är slöseri med tid, ålder och liv” skrev han och uppmanade kyrkans munkar att följa hans exempel och lämna sociala medier. Jag anar nog vad han menade. Jag vet inte om jag en dag i min minnesruna vill att det ska stå: ”Han var på Twitter!” Jag skulle hellre önska att det stod: ”Han gav sig tid att se, bekräfta och visa kärlek.”

Esbjörn Hagberg
biskop emeritus