I väntan på katastrofen äter vi marshmallows

Det är ett av socialvetenskapens mest kända försök. Det så kallade Marshmallowtestet, där småbarn sattes i enskilda rum med en marshmallow framför sig och ställdes inför valet att antingen äta godisbiten direkt eller vänta i femton minuter och då få ännu en.

De som lyckades vänta tiden ut förutspåddes goda framtidsutsikter i skola och yrkesliv. Förmågan att avstå ett gott nu för ett ännu godare sedan sågs som inte bara som utslagsgivande för personlighet och karaktär utan också som nyckelkompetens i samhället.

Försöket, utfört på 1960-talet, har kritiserats. Inte minst på 90-talet, då en upprepning av testet i större skala visade på de socioekonomiska sambanden. Många av de barn som genast åt det som låg på tallriken gav helt enkelt uttryck för ett adekvat beteende för den som är fattig och fått lära sig att man aldrig vet när det finns mat på bordet nästa gång.

Ändå kvarstår testet som exempel på hur vi både då och nu ser på väntan, nämligen som en dygd.

Det är en dygd som på många sätt blivit allt viktigare. I en överflödsmiljö som vår, där möjligheterna till direkt behovstillfredsställelse är oändliga, blir också suget efter motmetoder stort. Många av de senaste årens självhjälpstekniker kretsar kring att hitta värdet i väntandets skiftande aspekter: i långsamheten, tystnaden, tristessen, tålamodet.

I kontrast till denna dominerande syn på väntan – den som både säger att väntandets mål är gott och att väntandet i sig har ett värde – sköljer nu en helt annan sorts väntan över världen: Väntan på katastrofen. Det kan röra sig om de kommande klimatförändringarna eller om högerextremismens framväxt på internationell front.

För denna väntan hjälper inga tekniker mot tystnad och tristess.

Med sin tidlösa karaktär bryter varje år kyrkans advent in som en påminnelse om väntandets båda poler – förväntan och bävan. Ramberättelsens vänta barn-perspektiv med sin blandning av förlossningsoro och längtan kan vem som helst överföra till sitt eget liv, oavsett ålder och kön.

Detsamma gäller den folkliga adventsversionen, där nedräkningen inför storhelgens önskade familjeåterseende blandas med minnet av tidigare misslyckade jular och uppgivenheten inför det faktum att det säkert blir likadant i år igen.

Samtidigt är det ingen nyhet att själva adventstiden i sig förvandlats till en spurtsträcka där de flesta av oss jäktar runt som levande klichéer. Det där med väntandets kvalitet kan vara svårt att hitta och ge plats för, hur andligt skolad man än är.

En av dem som prövat sin förmåga till väntan är Gustav Ericsson. Sedan årsskiftet är han präst i Tegs församling, dessförinnan tjänstgjorde han som sjukhuspräst i Umeå.

Gustav Ericsson har ägnat sig mycket åt meditation, i en ganska tyst och ”odramatisk” version.

Det tog tid att komma in i tekniken.

– I början satt jag bara på min kudde och väntade på att det skulle ringa i klockan. Tiden gick så långsamt och jag kände mig inte hemma i den stillasittande formen. För att stå ut började jag räkna mina andetag.

Så småningom förändrades känslan.

– Efter ett tag upptäckte jag att jag inte väntade så mycket längre. Istället kom jag på mig själv med att lyssna. Jag gick in i ett tillstånd där jag öppnade mig och tog emot. Väntan hade förvandlats till överlåtelse.

Kyrkans berättelse om barnets ankomst är central. Utan krubban att se fram emot har den troende varken advent eller väntan.

För att uppleva överlåtelsens väntan behöver dock tanken på det bortre målet läggas åt sidan, säger Gustav Ericsson. Vad man väntar på måste stå i bakgrunden. Likaså vem som väntar.

– Väntan hänger ofta ihop med mitt jag, oavsett om det gäller oro eller förväntan. Vi tänker på det vi vill ha eller det vi inte vill ha, att det ska plinga i klockan så att jag får göra vad jag vill. Överlåtelsens väntan är istället upplevelsen av att vila i det som är. Jaget och vadet blir mindre viktigt.

Det kristna tidsperspektivet kan i sammanhanget både stjälpa och hjälpa. Å ena sidan är kristendomen djupt präglad av en västerländsk linjär tidsuppfattning. Å andra sidan predikar den tron på gudsriket som ett ”redan nu, men ännu inte”.

Gustav Ericsson har lekt med tanken att omformulera nattvardsbönen. I stället för att säga ”Kristus har dött, Kristus har uppstått, Kristus ska komma åter” skulle man kunna tala om hur Kristus dör, uppstår och kommer åter.

– Om man gör alla tempusformerna i presens skulle man komma närmare väntandets överlåtelseaspekt.

Via meditationen har han kommit i kontakt med en mer cyklisk tidsuppfattning. Men att buddhismen skulle göra det enklare att vänta går han inte riktigt med på. Även den som har en cyklisk tidsuppfattning kan vara upptagen av att tänka på var i cirkeln hen är eller hur långt det är kvar till nästa del tar vid.

– Jag har varit mycket involverad i dialoger med buddhister och företrädare för österländsk andlighet. I slutändan sitter vi ändå alla där med våra olika koncept som vi inte förstår. Vad sjutton är tid egentligen? Det är lika svårt för en buddhist som en kristen att svara på.

Tidsuppfattningen i de båda trostraditionerna är mer komplex än vad termer som ”linjär” och ”cirkulär” ger sken av. Båda sätten att beskriva tid har också sina styrkor, menar Gustav Ericsson. En mer linjär syn på utveckling kan vara väldigt värdefull.

– Att ha en förhoppning om och tro på att det ska bli bättre kan vara den tunna, sköra tråd som håller mig vid liv i vissa situationer. Det är fullt möjligt att uppleva överlåtelse i Gud och samtidigt ha en framåtlutning som gör att vi rationellt planerar för att saker ska förbättras. Det gäller inte minst vår oro kring klimatförändringarna.

Den som vill lära sig mer om konsten att vänta kan studera ett barn, säger han något förvånande. Barn är knappast kända för att vara särskilt bra på att vänta. Men de är bra på att uppslukas av det som är, menar Gustav Ericsson. När lärjungarna frågar vem som är störst i himmelriket och Jesus lyfter fram barnet, är det bland annat vikten av lekens uppslukande han pekar på.

Uppslukandet minskar inte bara fixeringen vid ett tänkt sedan. Det minskar också fixeringen vid prestation: Vem blir störst i himmelriket? Vem får den nya prestigefulla tjänsten?

När Gustav Ericsson var ny som präst på sjukhuskyrkan fick han två råd. 1. Gå sakta 2. Kom ihåg att Kristus redan är hos den sjuke.

Råden hjälpte honom att ta udden av det ego som ville skynda fram för att ”prestera gudsnärvaro”.

– I stället för att prestera kan vi vända oss tillbaka i det som är.

Det är vägen som är mödan värd, skrev Karin Boye. Inte bara kristendomen rymmer tänkvärda sentenser om väntandets kvaliteter. Och nog är de värda att odla.

Samtidigt får de aldrig stå i vägen för människors konkreta behov, påminner Gustav Ericsson.

– Det är lätt att tala om väntan när man är mätt och varm. Evangelium för den som är hungrig är att få äta mat.

Eller att få fylla munnen med den söta smaken av en mjuk marshmallow.