Ibland är vi rövare som utnyttjar och misshandlar

”Den som inte kan vara ensam bör akta sig för gemenskapen.” Så står det på muggen som mitt frukostkaffe serveras i. Citatet kommer från prästen och anti-nazisten Dietrich Bonhoeffer. Hans aktiva motstånd mot nationalsocialismen ledde till att han avrättades under Andra världskrigets slutskede. Det är sällan enkelt och ofarligt att älska sin nästa som sig själv.

På medmänniskans söndag får vi lyssna till en liknelse som handlar om ensamhet och gemenskap. Jesus berättar om en man som blir överfallen av ett anonymt rövarband. Historien upprepar sig så ofta att vi med lätthet kan tillfoga ytterligare detaljer. En indisk flicka blir våldtagen av ett gäng unga män som sedan låter henne ligga där halvdöd. En utsatt människa misshandlas på nätet av några pseudonymer som sliter av henne heder och ära.

Det som utmärker rövarna är att de agerar i grupp. De gömmer sig i gemenskapen. De försvarar sig med att de bara lydde order, att de gjorde som alla andra, att deras bidrag till det onda som skedde inte var så stort. Bonhoeffer skulle säga att rövare är människor som inte kan vara ensamma. De utnyttjar sina medmänniskor för att kunna göra det onda. Själv blev han fängslad av ett rövarband som hade kommit till makten genom allmänna val.

Prästen och leviten som kommer först till olycksplatsen agerar i ett avseende precis som rövarna. De viker undan och går förbi när det inte finns några människor i närheten som kan applådera en hjälpinsats. Många av oss står villigt upp för det rätta när det genererar uppskattning. Det är lätt att rekrytera frivilliga till angelägna räddningsprojekt som utspelar sig inför en världsvid TV-publik. Likt rövare kan vi i det avseendet utnyttja våra medmänniskor för att göra det goda.

Prästen och leviten aktar sig för gemenskapen med den misshandlade mannen. Det gör inte den barmhärtige samariern. Han fylls i stället av ett medlidande som får honom att gripa in. Han tar hand om den drabbade medmänniskan, först på egen hand och sedan tillsammans med värdshusvärden. Han vågar komma nära det sargade brottsoffret men han kan också hålla en sund distans genom att resa vidare när det behövs.

Jesus uppmanar oss att vara som samariern i vår omsorg om varandra. Han lämnar oss inte ensamma med den övermäktiga uppgiften. I stället sköter han om oss på ett sätt som påminner om den omvårdnad som den överfallne mannen fick. Jesu behandling begränsar sig inte till de delar av oss som kan beskrivas som oskyldiga brottsoffer. Den inbegriper dessutom de inre och yttre rövarband som vi ansluter oss till när vi misshandlar eller går klandervärda omvägar.

Jesus tvättar våra lemlästade kroppar med dopvattnet. Han smörjer in våra blodiga händer med förlåtelsens olja. Han matar oss med nattvardens bröd och vin. Hans omvårdnad helar oss eftersom den förenar oss med honom. Vi tillfrisknar från våra skador och kan älska våra medmänniskor med den kärlek som Jesus skänker oss. Gemenskapen med Kristus som gör oss till en Kristus – eller en barmhärtig samarier – för varandra.

Bonhoeffer har mer att säga om ensamhet och gemenskap än raden som ryms på en kaffekopp. Det finns en fortsättning på citatet som är lika betydelsefull. ”Den som inte är i gemenskap bör akta sig för ensamheten.” Den raden påminner oss om att den som är ensam tillsammans med Kristus alltid är ensam på ett gemenskapsfrämjande sätt.

Karin Johannesson
präst och lektor