Ignatiansk spiritualitet liknar ikigai

På listan över 2019 års nyord fanns, bland glosor som menskonst och Gretaeffekten, också det japanska begreppet ikigai. Ikigai handlar om livssyfte. Språkrådet definierar det som en ”upplevelse av att tillvaron är meningsfull”. Ikigai handlar om att uppmärksamma de stunder i livet då man känner glädje eller kreativitet (så kallat flow).

Det kan praktiseras genom att ställa sig fyra frågor om yrke, passion, uppgift och kallelse: Vad är jag bra på? Vad älskar jag? Vad behöver världen av mig? Vad kan jag få betalt för? Där svaren på dessa frågor sammanfaller finns mitt ikigai. Att finna sitt ikigai kräver ett utforskande som fordrar tid och uthållighet och som kan underlättas med att man för reflektionsdagbok.

Jag kommer att tänka på ikigai när jag läser Timothy M Gallaghers bok Att urskilja Guds vilja. En ignatiansk vägledning till att fatta beslut (Artos, 2019). Ignatiansk spiritualitet handlar en hel del om urskiljning. Vad vill Gud med mig och mitt liv? Hur kan jag leva närmare Gud?

Precis som för ikigai utgörs det av ett utforskande genom återkommande återblickar på andliga erfarenheter ofta med hjälp av dagbok eller den dagliga samvetsgranskningen, kallad examen. En frigjord kreativitet och inre frid är tecken på att vi närmar oss Guds vilja med våra liv.

Ignatiansk spiritualitet har länge varit på modet i vårt land. Kurser och konferenser arrangeras och böcker ges ut. Precis som man kan fundera över varför ikigai blivit ett modeord just nu, kan man undra vad hos 1500-talsmystikern Ignatius av Loyola och hans andliga övningar som attraherar människor i dag?

Det kan bero på det ekumeniska draget. I en polariserad samtid – också inom kyrkorna – är det välbehövligt att kunna samlas kring något gemensamt. Inte sällan blir olika former av spiritualitet sådana samlingspunkter. Det kan handla om geografiska platser, såsom Taizé och Assisi, eller om andliga bruk såsom Frälsarkransen eller Ignatius övningar.

Ignatiansk fromhet ”löser upp knutar både inom människor och mellan olika traditioner”, konstaterar biskop Karin Johannesson i förordet till en annan aktuell bok i ämnet (Ignatiansk spiritualitet. Berättelsen om en gåva och ett hopp för världen av Anna Karin Hammar, Artos, 2019).

Attraktionen kan också höra samman med att ignatiansk fromhet kan karaktäriseras som en ”valmystik”, vilket Mikael Löwegren framhåller i förordet till Gallaghers bok. I en kultur där valfrihet har blivit en självklarhet på livets alla domäner och där ambivalens och beslutsångest följaktligen kommit att bli tecken i tiden, behövs handfasta råd i att besinna sig och fatta beslut. Ignatius andliga övningar erbjuder just det.

Gallagher har skrivit en praktisk bok om hur troende människor ska kunna urskilja Guds vilja när de ställs inför val mellan alternativ som är goda i sig själva. Det ena eller det andra yrkesvalet? Arbete eller ytterligare studier? Val av partner och livsväg? I flera av bokens exempel är det tydligt att den speglar ett katolskt sammanhang. Ändå fungerar den utmärkt som en erfarenhetsbaserad undervisning om urskiljning.

Bokens första del rör förutsättningar och förberedelser för att kunna leva och välja i enlighet med Guds vilja. Det fundament som allting vilar på stavas tillit – att veta sig vara älskad av Gud. När vi ”upptäcker att den här världen inte är tom, att det här livet inte är meningslöst […] att livets själva existens är en kärleksgåva” – då väcks vår glädje och vår längtan efter att ge vårt gensvar.

Det är tydligt hur relationen föregår religionen. Trons tillit föregår spiritualitetens vilja till och längtan efter viljornas gemenskap och en fördjupad relation. Finns tillitens fundament kan ett öppet sinnelag till Gud uppövas. Men att öva upp tilliten är en process och övning över tid. Det blir tydligt i boken att tiden är viktig faktor i allt beslutsfattande, men även bruket av en rad hjälpmedel: mässan, Bibeln, tystnaden, den andliga vägledningen, samt återblicken på tidigare andliga erfarenheter.

Bokens andra del rör själva urskiljningen och här har Ignatius beskrivit tre olika situationer eller sätt. Urskiljning kan, för det första, uppstå som en total klarhet bortom alla tvivel; det är när Gud ger en människa insikten om hur hon ska välja.

För det andra kan den växa fram ur en hjärtats dragning mot det av de två alternativen som ger tröst snarare än modlöshet. Slutligen kan urskiljning underlättas av att konkreta sakskäl beaktas. Vilka är de olika alternativens för- respektive nackdelar för Guds tjänst?

I den avslutande delen av boken diskuterar Gallagher dels frågan varför Gud utsätter människan för urskiljningens vedermödor och dels urskiljningens frukter. Dessa två teman hör samman: processen syftar till att hjälpa människor att mogna som människor och kristna. Då kan frid, sinnesro, glädje, visshet och kreativitet utvecklas. Sådana är frukterna av en klar urskiljning; den ger ”frid i hjärtat och frigör energi till tjänst”.

Vad är det då som får gamle Ignatius att väcka associationer till nyordet ikigai? En del av svaret ligger i urskiljningens frukter av energi och kreativitet, vilka för tankarna till ikigai och flow. Nyordet sätter fingret på den gamla insikten att religiös erfarenhet ibland påminner om kreativitet, i såväl innehåll som i uppkomst.

Pendlingen mellan aktivitet och passivitet, arbete och vila är typisk och gemensam för både kreativitet och religiös erfarenhet. Insikten som plötsligt drabbar oss – kanske i badkaret tillsammans med Arkimedes – när vi ger upp oss själva och den egna ansträngningen.

I all spiritualitet samarbetar Gud och människa. Mänsklig ansträngning möter Guds nåd. En av andlighetetens nycklar ligger i denna växelverkan. Redan i religionspsykologins barndom beskrev William James självuppgivelsens psykologins betydelse för omvändelsen: ”Sedan viljan gjort sitt yttersta för att bringa oss nära den fullkomliga inre enhet, som vi eftertrakta, vi likväl måste överlåta det sista steget åt andra krafter och låta det tagas utan viljans medverkan. Med andra ord, självuppgivelsen blir då oundviklig [och att] taga sin tillflykt till den större makt […] vilken håller på att spira i [vårt] eget väsen”.

En avgörande förutsättning är att självuppgivelsen föregåtts av egna ansträngningar över tid, gärna med hjälp av de redskap som traditionen tillhandahåller. Därmed är vi tillbaka i den första delen av Gallaghers bok om urskiljningens förutsättningar och förberedelser. Och om det fundament på vilket hela processen vilar: tilliten som kommer ur erfarenheten av att tillvaron är meningsfull och ur aningen av att vara älskad av Gud.