Teologi

Jag ser på film och försöker förstå Gud

Gud är en ordlös erfarenhet. Och ändå måste den ju formuleras. Prästen Ludvig Lindelöf funderar över vad språket, mystiken och Ingmar Bergman har gemensamt.

Jag har ägnat en stor del av det senaste året åt att förstå mystikern Ingmar Bergman, och att försöka förstå Gud.

När jag forskade på hans filmer kunde jag se en gudsbild i förändring, en förändring som går från Det sjunde inseglet, där riddaren Antonius Block söker efter en Gud som ständigt vänder sitt ansikte ifrån honom, som är tyst och stum, och fram till Viskningar och rop där Gud, och framförallt nåd, blir något som finns i människors relationer. En förändring som når sin kulmen i Nattvardsgästerna där den tvivelsjuke och inkrökte prästen Tomas Ericsson under loppet av en dag ska fira två högmässor.

Mellan dessa högmässor slänger han av sig sin gamla gudsbild och i slutet av filmen är han, enligt Ingmar Bergman själv, fri: ”Där står ett nyskurat kärl, som har möjlighet att fyllas av nåd. Av en ny gudsbild”.

Men vad är det för gudsbild? Kanske ges svaret i den efterföljande filmen som Ingmar Bergman ger namnet Tystnaden. I den filmen är Guds tystnad inte längre skrämmande, det är en tystnad som kan utforskas, är lekfull och består av många rum. Den skrämmande tystnaden finns kvar, men nu är den mellan människorna i stället. Det är här jag börjar ana en mystik ådra hos Bergman, ana en gudsbild som rör sig från lidande till skapande, från krav till något lekfullt.

Man kan också under den här tiden se Pär Lagerkvists betydelse för Bergman då han i intervjuer ofta använder sig av Lagerkvists begrepp den Heliga bråten. Ett begrepp som för de båda sammanfattar allt det som står i vägen för Gud: gudsbilder, förutfattade meningar, begrepp, dogmatik eller till och med kyrkan själv.

För Bergman var en del av den nya gudsbilden som började träda fram tanken att ”det Heliga finns i människan”. En rörelse bort Kyrkan med stort K, bort från den Heliga bråten, till det som genomsyrar allt. En tanke som blir starkare och tydligare i hans senare filmer.

Men vad Gud är i allt detta är höljt i dunkel. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Jag anar, men ser ingen Gud i Bergmans filmer, och det irriterar mig. Jag trampar vatten och får börja om från ett annat håll.

Jag börjar i mig själv i stället. I den egna mystika erfarenheten. En morgon, på min promenad till arbetet går jag ut på en utkiksplats i närheten av mitt hus. Jag bor på en höjd och om jag står på rätt plats så ser jag bara berg, träd och i fjärran: staden. Staden med sina gamla delar och de nya delarna, kyrkor och varv, skolor och äldreboenden, betongen och havet.

Då flyger en fågel över mitt huvud och in bland träden i närheten. Och då slår det mig: så där har den alltid flugit! Fåglarna har alltid flugit mellan träden, letat, matat, och byggt. Och staden förvandlades inför min syn till något tillfälligt och kortlivat. Medan fåglarna kommer fortsätta flyga mellan träden. Och inuti mig växte en känsla av att allting föll på plats.

Det var ingen stor upplevelse, inte utifrån sett. Inget bländande ljus, inget töcken, ingen eld. Men inuti mig hände något. Tillvaron fördjupades. Man kan kalla det mystik, man kan kalla det uppenbarelse. Eller man kan helt enkelt kalla det att jag kom i kontakt med något i mig själv, eller något heligt i människan, något evigt i världen. En känsla av det stora i det lilla.

Det är nog samma sak som händer i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna när kyrkvaktmästaren Algot Frövik inför dagens andra gudstjänst frågar Tomas om Kristi lidande. Han undrar över varför man fokuserar så mycket på plågan och det fysiska lidandet när det bakom detta ligger ett mycket större psykiskt lidande. Att vara lämnad och övergiven av lärjungarna och att i slutet vara övergiven Gud själv. Och Tomas förstår: det han känner är inget nytt, så har människor alltid känt. Övergivenheten och tystnaden är en del av allt.

Det som sker i filmen är att Tomas plötsligt sammanlänkas med Gud. Övergivenheten och tystnaden, det som först tycktes avlägsna honom från Gud som Fadern, är nu det som förenar honom i Gud som Sonen på korset. Han hamnar på rätt plats, evangeliet drabbar honom. Tomas egen längtan och sorg, hans brist och ilska blir också en del av det stora skeendet. Evangeliets ordlösa klimax, ångesten, övergivenheten och mörkret är också en del av honom själv. Och i grunden är det ju en berättelse om oss alla. Ett skeende som orden inte räcker till för att beskriva.

Vad blir då Gud i detta? Vad blir det med alla ord och beskrivningar om Gud som vi ständigt uttalar i kyrkan om det i själva verket är mer av en ordlös erfarenhet att uppleva Gud, eller det Heliga? Något måste vi ju säga. På något sätt måste vi försöka förmedla för varandra det som vi upplevt.

”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger Jesus och jag läser hans ord som en symbol för vårt språk som rör sig på tre nivåer. En ytlig och materiell (vägen), en djupare, subjektiv, som finns inom människorna (sanningen) och så den djupaste nivån (livet).

Vägen är språkets objektiva nivå. På den här nivån uttalas fakta, sådant som alla kan hålla med om eller ta avstånd ifrån, sådant som är allmänt. En nivå som vi försöker vinna makt över. Sanningen är den subjektiva nivån, en nivå som handlar mer om våra egna upplevelser. Om tycke och smak, om egna upplevelser och preferenser. På den här nivån kan åsikter få skilja sig åt utan att det blir problem.

Livet är så den tredje och djupaste nivån i språkets struktur. Här befinner sig språket på en plats som är både oåtkomlig och närvarande. Orden rör sig på en plats i oss själva som är djupare. Denna nivå är den uppenbarade nivån. Här är orden är inte objektiva eller subjektiva, utan föränderliga med möjlighet att förvandla. Det är på den här nivån vi kan få en ny blick för världen. Som att klättra upp för ett högt berg och se världen i ett annat perspektiv.

Denna nivå ligger i språkets gränsland, mellan vara och händelse, mellan ord och känsla, mellan det vi kan säga och det vi är oförmögna att uttrycka. Kanske är det här vi kommer närmast Gud?

Forskaren Tor Andrae skrev en gång:

”Mystiken är religionen som inre upplevelse till skillnad från religionen som åskådning, institution, helig sed eller plikt. Den är den förmenta direkta beröringen med det gudomliga i själens inre och därför religionen in actu, den karakteristiska religionen, fromheten, till skillnad från den inlärda, den eftersägande eller blott spekulerande religionen.”

Den Gud som formuleras på språkets objektiva nivå blir ”åskådning, institution, helig sed eller plikt” med Andraes ord. Det blir en Gud som vi kan ha åsikter och konflikter om. Den Heliga bråten som ibland pekar på Gud, men lika ofta skymmer Gud.

Den Gud som formuleras på språkets subjektiva nivå däremot blir oftast en Gud som skapas ur vår egna personliga brist, en Gud som är närvarande i Bergmans tidiga filmer där en bärande tanke är att vi formulerar en gudsbild efter det vi längtar efter. ”En eko-gud med välvilliga svar”, som Tomas i Nattvardsgästerna uttrycker det.

Det vi kallar mystik måste vara den upplevelse som vi kan nå på språkets djupaste nivå. Där Jesus är livet och religionen är inre upplevelse. En plats bortom den heliga bråten. Men en sådan ordlös erfarenhet kan inte uttryckas. Den är stum, och när vi ändå försöker klä den i ord är vi dömda att misslyckas för vi hamnar så lätt i språkets subjektiva nivå.

I texter och vittnesbörd om den mystika erfarenheten beskrivs den ofta just som en känsla av helhet och frid. Och det är förståeligt att det som först upplevs hos en människa då är att bristen har försvunnit, att det som jag brottas med är borta och mina sår har läkts. Men är det Gud?

Att vara religiös är inte att kunna sätta rätt ord på Gud och livet. Att vara religiös är att kunna leva i smärta och läkning, kaos och ordning, det skapade och det oskapade samtidigt. Att röra sig inom och bortom språkets begränsningar. Jag tror det är den känslan man erfar och försöker beskriva i mystiken. Och egentligen är det inget som helst mystiskt. Det är snarare något väldigt sant och mänskligt.

Det är sant att det lever ordlösa drömmar i oss och vår värld. Det är sant att det finns längtan och sorg som vi inte kan uttrycka i språket. Det är sant att det finns en ordlös verklighet som vi försöker förstå och behärska. Det är snarare tanken på att orden ska kunna förklara allt som är mystisk, nästan magisk. Det är allt det andra i vår värld som vi omger oss med som är mystiskt, som är dimridåer, speglar och glänsande juveler.

Kanske är den mystika erfarenheten – om vi nu ändå ska kalla det så – att kaoset faller på plats. Att jag ser det myller som utspelar sig inom mig och inom varje människa med en vänlig blick. Eller som Ingmar Bergman låter Liv Ullmann uttrycka det i Höstsonaten:

”För mig är människan en oerhörd skapelse liksom en ofattbar tanke och i människan finns allt ifrån det högsta till det lägsta. Människan är Guds avbild och i Gud finns allt. Så skapas människan, men också demonerna och helgonen, profeterna, konstnärerna. Och alla de som förstör. Allt finns sida vid sida och växer in i vartannat.”

Där allt växer in i vartannat finns Gud som inte är tyst utan ordlös. Gud blir något som vi möter i djupet av oss själva och världen. Jag har ännu inte lyckats formulera något mer precist om Gud än så. Och kanske är det inte viktigt.

Kanske är det inte viktigt vad Gud är utan snarare vad Gud gör, får oss fortsätta leta efter den där platsen som för alltid är precis utom räckhåll, men som vi ändå längtar efter och sträcker våra armar till.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR