Krönika: Jag väljer verkligheten framför kyrkohandboken

Jag tror på kyrkohandbokens genomtänkta förslag men också på sänkta axlar inför avvikelser från dess ordningar, skriver prästen Gunnar Sjöberg i sin krönika.

Med ena ögat följer jag debatten om kyrkohandbokens obligatoriska ordning, det påstådda ofoget med avvikelser från den samt alltför stor anpassning till de älskandes, de nya föräldrarnas och de sörjandes personliga önskemål om musik, dikter och levnadsbeskrivningar.

I ett sent skede var jag med om kyrkokansliets beredning av den nya kyrkohandboken. Kritiken mot bristande dialog var stor och vid ett möte föreslog jag att vi skulle stanna upp och erkänna vissa brister. ”Vi pudlar inte”, ropade en röst på digitalt avstånd. Jag backade fegt, processen löpte på och, som ibland sägs, trycktes på från centralt håll. 

Nu förvånas jag över de krav på lydnad mot handboken som hörs. Och varningen för alltför stor hänsyn och anpassning till människors önskemål. Kanske är det en rädslans svallvåg efter den där anmälan mot biskop Erik Eckerdals tillägg av ett personligt pronomen i nattvardsbönen.

Jag har naturligtvis gjort många avsteg från kyrkohandboken i mitt prästerliga liv, inte minst i utlandskyrkan. Jag har glömt inleda med den trinitariska formuleringen, kommit av mig i trosbekännelsen och glömt ”vi har nu tagit emot…” efter nattvarden.

Jag har genomfört en vigsel där ringarna glömdes i taxin och döpt skrikande barn utan varken ett regelrätt doptal eller två psalmer. Jag har gett stort utrymme i mitt griftetal till de sörjandes beskrivning av den avlidne utan någon som helst koppling till kyrkoåret och den kommande söndagens texter. Och jag har bett gamla Fader Vår så sent som i maj.

Jag tror på kyrkohandbokens genomtänkta förslag men också på sänkta axlar inför avvikelser från dess ordningar och en stor ­lyhördhet mot både kontext och situation. Jag har förmånen att arbeta i en församling där en sådan hållning både respekteras, uppskattas och delas. 

När jag frågar berättar ofta de sörjande om musik som den avlidne tyckt om. Oavsett om det är Tornedalssången, Tröstevisa eller Tro, gör kyrkomusikerna allt för att möta önskemålet. Och visst är det musiken som ofta lyfter stunder av både glädje och sorg?

Så vad är problemet? Det är ju inte så att anden dödar medan bokstaven ger liv. Med en liturgisk och teologisk ryggrad förankrad i kyrkans historia kan vi utan risk böja oss för människors önskemål och situationers krav. Gudstjänster och kyrkliga handlingar är till för människans skull, inte kyrkans egen. Vi utformar det tillsammans, så lyder den trygges öppna förhållningssätt.

Kyrkohandboken ska säkra upp en igenkännbarhet mellan Svenska kyrkans församlingar och i bästa fall den världsvida ­kyrkan. För egen del har jag svårt för alla utfyllnadsord som ska ge extra känsla åt välsignelsen, textläsningen eller förbönen. Strikt hållning är underskattad. Absolut.

Men ändå. Fokus på individen är inte problemet. Däremot om fokus blir på kyrkans centralt framställda ordning. När kyrkohandbokens ordningar krockar med verkligheten väljer jag verkligheten.

Gunnar Sjöberg
 

Prenumerera på Nyhetsbrev

7 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Nyanser
Att präster ibland glömmer och säger fel i förhållande till handboken är väl inget större problem, behöver inte ens diskuteras. Alla kan i stunden blanda ihop, glömma, tappa bort. Pastorala hänsyn gör också att prästen kan behöva justera. Det som blir problematiskt är när enskilda präster skapar en kyrka i kyrkan där de håller hov med sin egen personliga teologi. Det är trots allt inte prästen som viger sig själv, utan kyrkan. Den makt och vissa tolkningsföreträden som kommer med prästrollen är inte prästens personliga egendom. Det är skillnad på spända axlar och lojalitet. Lojalitet är inte lydnad. Det är just lojalitet.
Göran Sagen
Mycket bra uttryckt, Gunnar! Med över 50 år som präst och mångårig erfarenhet från SKUT/Utlandskyrkan har jag lärt mig av uttrycket som säger att " om kartan och verkligheten inte stämmer överens så skall man inte följa kartan" F. Fredrik Sidvall menade att man skall ha "handboken i hjärtat". Han ville därmed uttrycka att om man är väl förtrogen med handbokens formuleringar så kan man känna stor frihet att improvisera när situationen så kräver. Och det gör situationen då och då i mötet människor emellan.
Lars -Erik Larsson
Tack Gunnar!
Ingemar
Mycket bra skrivet.
T
Tack för ett bra inspel i debatten. Glädjande att se detta rimliga förhållningssätt lyftas fram.
Yvonne Bolorin
Jag säger också tack! Skönt att läsa det här.
BGOL
Synd att inte Gunnar var lika på hugget när det handlade om Mitt Kors - det kanske var alltför nära handbok och kristen tro?