Jakob och Johannes står för Bibelns pinsammaste ögonblick

Foto: Mikael M Johansson

Min egen bön inför denna fasta är att jag inte ska bli stående där med dem – avslöjad av Jesu svar.

Christofer Wilson skriver veckans Eftertanke.

Jakob och Johannes kände på sig att nåt stort var på gång. Fram till nu hade de harvat runt i Galileen, långt utanför strålkastarljuset. Men nu hände saker fort: Jerusalems portar stod öppnade. En ny arena väntade. Allt ljus på Jesus. Och även om folk hade följt honom innan så var detta något nytt. Att vara stjärna på lokalrevyn var en sak. Detta var Broadway!

Och helt plötsligt blev det trångt. Nyss fanns det rum, nyss var de jämlika. Men i rörelsen uppåt uppstod en skala. De var ju tolv stycken som skulle dela på strålglansen. Här gällde det att positionera sig.

Så de tog Jesus avsides.

”Mästare, vi vill be dig om en sak. Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet.”

(Läs gärna detta stycke några gånger: Den normalt så fåordige evangelisten Markus blir här utförlig. Det är nästan så att man anar tonfall och minspel.)

De vet nånstans i sig själva att detta är fel på så många sätt, men när möjligheten att bli nåt öppnas så kan de inte stå emot. Tänk att få visa alla där hemma att det minsann-visst-blev-något-av-oss. Att det var vi som satsade på rätt häst. Och när ni gamla grannar sitter och rensar era fisknät, sitter vi bröderna Jakob och Johannes till höger och vänster om mästaren i hans härlighet. Mor och far kan äntligen vara stolta!

”Ni vet inte vad ni ber om.” Jesu svar briserar som en viskande bomb.

Nu börjar fastan. Nu börjar kärlekens väg. Det sorgliga i historien med Jakob och Johannes är att de klamrar sig fast vid världen i stället för att följa Jesus.

Och vi bibelläsare blir inte förvånade. Vad trodde dom? Hade de missat Jesu predikan om att Guds rike tillhör barnen? Eller uppmaningen till den rike ynglingen att sälja allt han äger? Eller tredje förutsägelsen om människosonens lidande? Dessa stycken är direkt föregående dagens text. Är Jakob och Johannes helt dumma i huvudet? Var det så svårt att förstå vinken?

Ja, vi kan med rätta fnysa åt lärjungarnas högmod och fåfänga.

Eller... så kan vi få syn på oss själva?

Hur är det ställt med mig själv? Många av oss som läser denna spalt är kyrkans tjänare i olika sammanhang. Många av oss förkunnar och leder. En av våra biskopar skickade nu i vintras ut en liten oansenlig bok till alla stiftets präster. I Jesu namn av Harvardprofessorn och jesuiten Henri Nouwen. Boken är en egen uppgörelse med hans karriär.

Inledningsvis berättar Nouwen att han i ett skede av sin karriär kände det som att han sprang ut och in i en nummerrevy där han ville visa sin briljans, kanske med en hemlig förväntan att bli applåderad för varje nummer.

Hur tjänar man Jesus med en sådan drivkraft i hjärtat? Nouwen började en resa i Jesu fotspår på riktigt.

Jag kände mig smärtsamt träffad av hans ord. Hur många gånger har jag inte ställt mig framför församlingen med samma sinnelag.

”Jesus låt mig få sitta bredvid dig i din härlighet.”

Nu börjar fastan. Nu börjar kärlekens väg. Det sorgliga i historien med Jakob och Johannes är att de klamrar sig fast vid världen i stället för att följa Jesus.

Min egen bön inför denna fasta är att jag inte ska bli stående där med dem – avslöjad av Jesu svar. Fast i min egen längtan att vara nån, eller bli nån, eller imponera på nån. Jag vill fästa min blick på Jesus denna fasta. Se hur han visar sin gudomlighet.

Jag vill läsa det som en berättelse om kärlek.

Christofer Wilson
präst

Fakta: Fastlagssöndagen – Kärlekens väg

Tredje årgången:

Höga visan 8:6–7

Andra Korinthierbrevet 5:14–21

Markusevangeliet 10:32–45

Psaltaren 86:5–11

Liturgisk färg: violett/blå

Taggar:

Eftertanke Präst
50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift