Kritiken mot predikan - så hanterar du den

Det ska fan vara predikant. Uttrycket travesterar titeln på August Blanches komedi från 1848. Då gällde ärendet den omöjliga uppgiften att vara teaterchef. Ett och ett halvt århundrade senare skulle många präster säga att den handlar om konsten att predika.

Uppfattningen om vad predikans kris består i skiftar men handlar som helhet om en samverkan av faktorer, allt från religionens plats i en sekulariserad tid, synen på auktoriteter, terapikulturens utbredning och teknikens inverkan på den lyssnande publiken.

Ändå är det prästen som får skulden. Dagens predikan anklagas för att vara vag, banal, långrandig … Är anklagelsen rimlig?

Camilla Lif är kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm. För fyra år sedan tilldelades hon Silverkeruben för ”nyskapande tolkningsarbete i luthersk predikotradition”.

– Människor har väldigt skilda preferenser när det kommer till predikan. Jag märker det i min församling, där vi är flera präster. Varje präst har sin följarskara som gillar just deras predikostil. Det vittnar om att människor som lyssnar till predikningar lever i olika teologiska världar, säger hon.

Någon behöver förlåtelse, en annan efterlyser politisk kamp. Några vill att predikan ska kännas som en rivig tvättsvamp, andra vill ha skön stämning.

– Om inte predikan uppfyller det behov man har, är man sällan villig att utsätta sitt upplevelsespann för prövning.

Även förr hade folk olika predikopreferenser. Men av olika skäl blev de sällan artikulerade. Och kyrkan själv behövde inte rannsaka sig på samma sätt som i dag då frågan om hur predikan når fram är en del av den ständigt pågående diskussionen om hur kyrkan angår över huvud taget.

– Jag tror att det finns både mer kunskap om mänskligt psyke och fler sorters predikningar nu. Bara två generationer tillbaka fanns det rätt lite om psykologi och kommunikation formulerat och beforskat. I dag vet vi att människor är olika.

Med hjälp av Camilla Lif benar vi ut några av de vanligaste påståendena om dagens predikningar. Ligger det något i kritiken? Och vad kan prästen i så fall göra åt saken?

1. ”Människor orkar inte lyssna”

Jo, det gör de. Men lyssnandet är selektivt och ingen lyssnar längre av plikt – varför ska man låna sitt öra till något som inte är intressant? Den präst som står inför att hålla en predikan som utmanar, tröstar, förlåter, uppviglar, undervisar … måste välja ett spår. Hen kommer aldrig få gehör hos alla, och allt kan inte avhandlas varje söndag.

– Ett generalknep när man skriver predikan är att tröska bibelberättelsen genom sitt eget liv. Om man gör det arbetet skapar predikan träffytor mot många. Vi människor har i grunden ganska likartade livserfarenheter, säger Camilla Lif.

2. ”Predikan är barnslig”

Ett infantiliserande tonfall är aldrig försvarbart när man vänder sig till vuxna. Och alltför basalt innehåll blir för en rutinerad kyrkobesökare som lektion 1A i kristen världsbild.

Men det finns många sätt att möta ovana lyssnare utan att tala bebisspråk. Camilla Lif brukar tänka på sin gamla gymnasieklass.

– De flesta av oss klasskamrater kom från sekulariserade familjer. Hur skulle jag tala om jag stötte på någon av dem i dag? Att predika blir då som att förklara något för en vän som inte har samma intressen som jag själv har.

3. ”Predikan är teologiskt grund”

Har dagens präster över huvud taget läst Bibeln? Det händer att frågan ligger i luften. Predikningar utan koppling till bibeltexten får inte godkänt, och nog kan man diskutera hur mycket bibelkunskap som ingår i dagens prästutbildning. Men efterlysningarna om ”bibelförankrad predikan” handlar enligt Camilla Lif i grunden inte om något konstigare än att prästen utgår från och landar i en bibeltext. Och att prästen bär en kunskap om vad Bibeln är och säger, i sin helhet.

– Jag tänker att bibeltexten är ett rum och att det är i det rummet man rör sig i under predikan.

Teologiskt grunda predikningar kan bottna i att prästen saknar mod eller inte lagt ner den tid som krävs. En god predikan öppnar en lucka till en annan dimension – känslomässigt, intellektuellt och tidsmässigt, säger Camilla Lif.

– Det handlar om chronos och kairos. Predikan ska vara en stund då upplevelsen av evighet får bryta in.

4. ”Prästen vet inte själv varför hen predikar”

En ofokuserad predikan kan bero på en överdriven respekt för uppgiften. Prästens auktoritet är inte längre självklar, den som predikar får inga lyssnare gratis och det är lätt att känna sig liten inför uppdraget.

– Självtvivel är normalt. Jag tror inte att den oron är skadlig utan att den gör predikan bättre. Ibland får man påminna sig om att man bara genom att vara människa har vad som behövs. De andliga frågor som glöder och skaver inom en är verktyg för en bra predikan, säger Camilla Lif.

Bristen på fokus kan också bottna i för lite respekt. Prästen går på känn och har inte sorterat vad hen vill med predikan. Ett råd är att ta hjälp av människor runt omkring. Be dem ge synpunkter på texten under skrivprocessens gång.

– Att predika är att ha blivit tilldelad en plats och en stund som man bör förvalta med djup respekt för dem som kommer. Man bör tänka på Gud och människorna.

5. ”Prästen saknar bottenkänning”

Har prästen ens levt? Ibland ger predikan intrycket av att prästen saknar erfarenheter att dela med sig av, eller inte vågar göra det. Skälet kan vara en osäkerhet om hur man är personlig på rätt sätt.

Camilla Lif ger rådet att predika från sina ärr, inte sina sår. Om man predikar från sina sår lägger man en privat kris i knät på församlingen. Det är inte bra. Men om man predikar från sina ärr predikar man inifrån sina erfarenheter, misstag, sorger och bekymmer. Det är en inre plats som prästen delar med församlingen.

– Uppgiften är att med hjälp av bibeltexterna lysa på denna plats med ett ljus som skiljer sig från det ljus som finns inom till exempel psykologin.

6. ”Predikan låter som Sommar i P1”

6En bra präst tar plats med sitt jag. Men inte genom att göra predikan till en självbiografi. Det är de djupa erfarenheterna som ska göras allmängiltiga.

– Att någon är oförskämd mot en på bussen är inte tillräckligt genomgripande för att kvala in som predikoämne, säger Camilla Lif.

Och visst är det viktigt att vara känslomässigt insiktsfull. Att predika är dock inte att driva psykologimottagning. När det allmänterapeutiska samtalet brer ut sig i populärkulturen står kyrkan för något annat.

– Det finns ändå en kristen människosyn, en kristen livstolkning som för all del är terapeutiskt gångbar men som skiljer sig från vardagspsykologin. Det handlar om tanken om offer och tron på mening i lidandet. Om nåd, omvändelse och uppståndelsen.