Öppen ­gemenskap med glad kristendom och djupa rötter

”Den postmoderna människan tror inte längre.” Det skrev den franske filosofen Jean-François Lyotard 1979.

Lyotard ville säga att ”de stora berättelserna” hade lämnat individer och samhälle i Västerlandet. Han menade att stora statsbärande system som ­socialismen och kristendomen hade nått vägs ände. Det han tänkte på 1970-talet fick ett enormt ­genomslag. 

Mer än fyrtio år senare får jag lust att ta upp samtalet med Lyotard och berätta för honom om det som har hänt sedan han dog 1998.  I dag är det lätt att upptäcka de nya berättelser som dominerar i Västerlandet. Stora berättelser har vi gott om numera, till exempel klimatkrisen, kriminaliteten, flyktingvågorna och pandemin. Skillnaden är att de är destruktiva och liksom vända in emot sig själva. De kristna berättelserna däremot, de är riktade bort från sitt eget, till medmänniskan, skapelsen och till hoppet om framtiden. 

I början på september var jag och 700 andra på Bärande lärande i Karlstad. Det var fortbildningsdagar för pedagoger, kyrkomusiker, diakoner och präster. Karlstad och Västerås stift hade samordnat fortbildningarna till en gemensam satsning. Solen sken och jag lärde mig mycket nytt samtidigt som vi samlades så där massivt många som pandemin fått oss att längta efter. 

Lyotard hade rätt. Kristendomen som statsbärande och allomfattande har haft sin tid i Västerlandet. Det inser jag, och det är därför många har hört mig tala om ”Kristen tro i nästa generation”. Så lyder vår kyrkas gigantiska utmaning ifall vi vill ha ett samhälle framöver där resurserna delas så att de räcker åt alla, samtidigt som planeten kan leva vidare. 

De kristna berättelserna däremot, de är riktade bort från sitt eget, till medmänniskan, skapelsen och till hoppet om framtiden. 

En sådan värld kräver öppna gemenskaper med glad kristendom och djupa rötter. Det betyder både bärande och lärande. 

I Karlstad talade vi mycket om att bärande lärande är nödvändigt i framtiden. Som folkkyrka är vårt ansvar att tillräckligt många i befolkningen blir bärare av kristen tro. Att vara bärande är att sprida kristet självförtroende. Hundra procent av befolkningen kommer inte att bli bärare, men är vi tillräckligt många påverkar vi helheten. Så har vår kyrka fungerat i två tusen år. Bärande lärande är egentligen bara en fortsättning, även om just vår tid kräver att vi kavlar upp ärmarna. 

Uppkavlade ärmar hade vi i Karlstad, eftersom solen sken från morgon till kväll. I pauserna var många av oss ute i värmen och njöt. Där i solskenet tänkte jag på Johan Olof Wallin, som blev både domprost i Västerås och ärkebiskop i Uppsala, han som skrev om solen, modet och kraften på ett sätt som inspirerar:

”Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig min Gud,
med kraft och mod och nyfött hopp,
jag höjer glädjens ljud.”