Kyrkan kan förvandla studier till bildning

1920 – för 100 år sedan – beklagar biskopen Einar Billing i sitt Herdabrev till prästerskapet i Västerås stift ”bristen på elementär kristendomskunskap” bland de människor prästerna var satta att tjäna. För Billing var en sådan elementär kristendomskunskap ofrånkomlig för att förstå själva innebörden av vad han kallade den ”förekommande nåden”, en nåd som kom till uttryck i dopet, i predikan, i nattvarden, i diakonin och i själva den folkkyrkliga organisationen med en kyrka i varje socken. Hur ska man kunna veta att nåd erbjuds om man inte vet vad nåd är och inte heller vet vad den ska vara bra för?

Billing skriver detta nästan precis 50 år innan folkskolans konfessionella kristendomskunskap förvandlades till en bredare religionskunskap. Trots det menade han att den grundläggande kunskap saknades som satte människan i stånd att uppfatta att nåden var ett erbjudande från Gud som inte förutsatte någon prestation från hennes sida. Den för Billing allra mest centrala insikten hos den lutherska folkkyrkan, insikten om den villkorslösa nåden, hotade därför att gå om intet.

Billings klagan lyfter ett genuint teologiskt problem som är än tydligare så här 100 år senare, när den elementära kristendomskunskapen måste antas vara betydligt mer bristfällig än på Billings tid. Om den förekommande nåden kräver en viss förkunskap för att kunna kännas igen som sådan, hur villkorslös är då egentligen nåden?

Själva poängen med den förekommande nåden är att människan är passiv och mottagande, men att skaffa sig kristendomskunskap är en fråga om bildning och således en mänsklig aktivitet. Givetvis är det helt i sin ordning att tänka sig att Guds förekommande nåd är verksam även utan människors vetskap, men om nåden ska kunna uppfattas som existentiellt relevant måste den just uppfattas som nåd.

Den reformatoriska kristendomen har alltid varit ett bildningsprojekt – allt ifrån grundläggande läskunnighet till högre utbildning – i kraft av dess fokus på ordet i både mänsklig och gudomlig mening. För att kunna ta emot nåden villkorslöst måste människan, som det verkar, förbereda sig grundligt.

Jennifer A Herdt, en amerikansk professor i kristen etik vid Yale University, har i Forming Humanity: Redeeming the German Bildung Tradition (2019) tagit sig an frågan om den tyska bildningstraditionen utifrån ett teologiskt perspektiv.

Bildning, i den mening som ordet använts i denna tradition, handlar inte blott om att besitta en viss kunskap utan främst om att formas som människa. När det första forskningsuniversitetet i Berlin etablerades 1810 menade dess grundare Wilhelm von Humboldt att den bildning som studenterna skulle införskaffa sig där handlade om att realisera idealet av att vara en sann människa.

Målet för bildning – som är en aktivitet, inte en besittning – var varken att skaffa sig ett särskilt yrke eller att bli en bättre kristen utan i stället att bli sitt sanna jag. För att forma sitt intellekt och sin livsföring på ett genomgripande sätt krävdes därför breda studier i matematik, historia, språk med mera – det vill säga bildning i snävare bemärkelse.

Herdt spårar i sin (mycket bildande!) bok en grundläggande teologisk spänning i bildningsidealet. Å ena sidan visar hon tydligt hur tanken på människans bildning har kristna rötter. Hos Mäster Eckhart och den tyska mystiken är det Anden som föder och formar människan till Guds avbild; den pietistiska rörelsens betoning av den personliga erfarenheten av omvändelse ger å sin sida upphov till andliga självbiografier som i sin tur inspirerar sekulära bildningsromaner som berättar om protagonistens öden
och äventyr för att bli den hen är.

Å andra sidan visar Herdt också hur den ensidiga betoningen på människans passivitet i dessa kristna rörelser – alltså att det är Anden och Ordet som formar människan, inte hen själv – ger upphov till en motreaktion i form av tanken att det är jag själv som tar min bildning i egna händer.

Berättelsen om mitt sanna liv är det ingen annan som skriver, inte ens med Bibeln som förebild, utan det är en roman med mig själv som författare. Den nyss nämnde Humboldt är ett exempel på en sådan hållning, och följdriktigt hos honom – men också hos författare som Friedrich Schiller och Goethe – får varje yttre auktoritet ge vika för min egen inre strävan.

Här ligger tonvikten på människan som aktiv och skapande, inte passiv och mottagande, när vi själva tar ansvar för vår bildning.

Det teologiskt ödesdigra ligger i att både pietismen och den senare sekulära bildningstraditionen ställer mänskligt handlande mot gudomligt handlande. Om Guds handlande utgör en kontrast till människans handlande, då måste människan förhålla sig passiv om Gud är aktiv och tvärtom.

Därmed framstår mänsklig kreativitet obönhörligen som en konkurrent till Gud, vare sig vi väljer kreativiteten eller Gud. Herdt menar emellertid – utifrån tanken på hur gudomligt och mänskligt förenas i inkarnationen – att ett sådant konkurrensförhållande mellan Gud och människa är ett historiskt framvuxet missförstånd.

Missförståndet leder till att båda sidor förvanskar bildningen. En ensidig betoning av passiviteten riskerar att antingen bli auktoritär eller göra bildning till något rent inre. Den aktiva människans självskapande bildning kan emellertid bli riktningslös eller – som snarare blev fallet – urarta till kulturell elitism genom att reduceras till en given kanon.

Alla bildningstänkare utgår inte från en sådan kontrast. De tyska filosoferna Johann Gottfried Herder och G W F Hegel, i kontrapunktisk relation till 1900-talsteologen Karl Barth, förenas i Herdts bok av att de anser att det är lika problematiskt att inte kunna ta emot något som att aldrig få uttrycka sig själv.

Att bli sig själv blir man bara i relation till andra, och genom andra också i relation till Gud själv. Bildning handlar inte bara om att vara myndig nog att göra bruk av sitt eget förstånd utan också om att både låta sig ifrågasättas och ta emot livet som gåva från andra och kanske också från Gud.

För att bildningstraditionen fortsatt ska kunna brukas, menar Herdt, krävs därför att den befrias från alla tendenser att förstås som en monolog, vare sig det rör sig om en mänsklig eller gudomlig sådan, och i stället blir till en dialog. ”Vi är i varandras händer” avslutar hon boken.

Det finns för vår tid och vår plats åtminstone två lärdomar att dra av Herdts bok apropå Billings klagan. För det första att bildning i betydelsen kunskap är teologiskt motiverad; utan kunskap om poängen med nåden blir den inte villkorslös utan irrelevant.

Risken med dagens brist på teologisk bildning är att förkunnaren antingen förvandlar bibel och teologi från orienteringshjälp till utantilläxa eller får falla tillbaka på sina egna privata upplevelser och erfarenheter.

Att vara bildad i den här meningen är att vara rik på berättelser (bibliska och andra) som talar till människans belägenhet och att kunna använda teologin som en karta för att orientera sig och göra sig hemmastadd i ett det landskap som utgörs av en kristen erfarenhet av världen.

För det andra att i en värld som framstår som så mycket mer mångfaldig än vad Billings gjorde för 100 år sedan blir enskildas och gemenskapers eget ansvar för att formas som människor tydligare.

När staten inte längre lägger sig i hur studierna formar människan, och kanske inte ens erbjuder möjligheten när allt handlar om utbildning snarare än bildning; när den samhälleliga mångfalden gör kristendom till ett aktivt val snarare än en kulturell självklarhet; då faller ansvaret för elementär kristendoms-
kunskap likaväl som teologisk bildning på just enskilda kristna och på kristna gemenskaper.

Här blir utmaningen att inte, som Billing tenderar att göra, ställa erbjudande och mottagande mot varandra eller hänföra dem till olika sfärer. Till exempel behöver kyrkan inte starta en egen teologisk utbildning utan snarare stödja de som redan finns, men framför allt ge enskilda den tid och uppmuntran som krävs för att deras utbildning också ska kunna förvandlas till bildning.

Herdts bok Forming Humanity antyder att den allmänkulturella frågan om bildning hänger samman med det samtida underskottet av teologisk bildning. I en teologisk bemärkelse blir ansvaret för den egna bildningen – i ordets allra vidaste bemärkelse – liksom för andras möjlighet till bildning, enligt Herdt ett sätt att förhålla sig till sin egen och andras gudsavbildlighet som både gåva och uppgift. Reformationens karaktär av bildningsprojekt har således inte mist sin aktualitet.