Legalisering av dödshjälp – en fråga om självbestämmanade

I Sverige är inte legaliserad dödshjälp tillåten. Men Statens medi­cinsk-etiska råd (Smer) har vid flera tillfällen uppmanat regeringen att ”förutsättningslöst utreda frågan om legalisering av dödshjälp”. Denna uppmaning har bemötts med tystnad från regerings­håll och någon utredning om detta pågår inte för närvarande.

Men det hindrar inte att frågan om synen på dödshjälp ­lever vidare i debatten, inte minst på grund av diskussioner om den så kallade Oregon-modellen.

Den infördes med hjälp av en lag i den amerikanska delstaten 1997 och innebär att en obotligt sjuk patient som befinner sig i livets slutskede kan be om att få en dödlig dos läkemedel för att själv avsluta sitt liv, så kallat läkarassisterat självmord. Patienten måste uppfylla sju olika kriterier för att få läkemedlet och läkaren kan också när som helst återkalla receptet.

Ett begrepp som ofta förekommer i frågan om synen på dödshjälp är autonomi, rätten till självbestämmande. Statens medi­cinsk-etiska råd skriver att autonomi är en av grundprinciperna inom den medicinska etiken och innebär att en person själv ska få bestämma över sitt eget liv och sina egna handlingar, under förutsättning att det inte kränker andras självbestämmanderätt. Individen har också rätt att inte tvingas genom­gå medicinska behandlingar utan kan avstå och tacka nej.

– Autonomin har förvandlats till ett värde som överskuggar andra värden, sa Mark S Komrad, psykiater från USA när han i förra veckan inför ett välbesökt seminarium i riksdagen redogjorde för hur det ser ut i länder som sagt ja till legaliserad dödshjälp och vad det inneburit för bland annat synen på risken att relativisera människovärdet.

– Handikappade ­människor är oroade. Det finns också en stor rädsla och ångest hos många sjuka att förlora värdighet. De vill inte vara en börda för familjen i ett sekulärt samhälle som dyrkar autonomi. Och i länder som säger ja till assisterat självmord finns också tecken på att vanliga självmord ökar.