Liberal teologi – en växelverkan mellan individ och gemenskap

Begreppen konservativ och liberal används ofta som skällsord för att definiera en teologisk ­motståndare. Därmed uppstår en polarisering. ­Liberalteologin svarar enligt kritikerna för en ljummen mellanmjölksteologi, som i sin vilja att vara samhälls­tillvänd gör avkall på andligt djup och ­radikalitet.

Sett i ett historiskt perspektiv syftar begreppet liberalteologi vanligtvis på den teologiska riktning som var stark kring sekelskiftet 1900.

Tiden präglades av vetenskapliga ­landvinningar och det verkade inte finnas några gränser för vad människan skulle kunna åstadkomma med hjälp av sitt förnuft. Liberalteologin färgades av denna optimistiska syn på människan och kom att se religionen som sammanflätad med samhället. Den utveckling mot jämlikhet som samhället genomgick betraktades som en del i gudsrikets förverkligande i den här världen.

De två världskrigen kom dock att innebära ett ­abrupt slut för detta tankesätt. Närheten till samhället ansågs vara orsaken till att teologin gick på grund när stora delar av den evangeliska tyska kyrkan lierade sig med den nazistiska makten.

Människans oförmåga

Teologin tog sig därefter andra uttryck och kom mer att fokusera på människans totala beroende av Guds uppenbarelse och oförmåga att frälsa sig själv från världen. Men olika former av teologier som uttryckligen formuleras i relation till sin samtid har funnits sedan dess. För att skilja liberalteologi från senare tiders breda fåra kan man kalla den ­senare för liberal teologi. Språkligt är skillnaden hårfin men som vi ska se är distinktionen avgörande.

En reaktion mot liberal teologi har formulerats i den så kallade postliberalismen med ursprung i USA. Snarare än att betona likhet mellan människor och närheten till samhället lägger postliberalismen vikt vid skillnad. Att vara kristen anses vara att utgå från en specifikt kristen förståelsehorisont som skiljer en från andra människor.

Denna hållning attraherar många, helt enkelt därför att det ligger i tiden att betona identitet som något som skiljer människor åt. Postliberalismen kan därmed förstås som ett uttryck för kristen identitetspolitik.

Religion inom förnuftets domäner

Det finns dock ett brett fält av teologier som kan betecknas som liberala. Liberalteologin vid sekelskiftet 1900 tog sin utgångspunkt i den tyske filosofen Immanuel Kant (1724–1804).

Kant ansåg att religionen skulle hålla sig inom förnuftets domäner, precis som vetenskapen, och inte syssla med religiösa spekulationer om Gud. Han förlade religionens centrum till den förnuftiga diskussionen om etik.

Men liberala teologier kan även ha andra utgångspunkter. Ett exempel är den romantiske teologen och filosofen Friedrich Schleiermacher (1768–1834). I motsats till Kant menade han att religionen inte främst har med förnuftet att göra utan med intryck och intuition. Grunden för religionen är människans upplevelse av att vara absolut beroende av Gud.

Åtskilliga andra filosofer har utgjort utgångspunkt för olika sätt att formulera sig teologiskt sedan dess. Varken rationalism eller ohejdad individualism är alltså nödvändiga drag i en liberal teologi.

Den amerikanske teologen Gary Dorrien framhåller att liberal teologi snarare är att förstå som en hållning eller metod än som vissa specifika lärosatser. I liberal teologi är människans egen erfarenhet och förmåga till reflektion överordnad religiösa auktoriteter. Den säger också att kristen tro ska kunna formuleras i harmoni med vetenskap, att etiken har betydelse för hur teologin formuleras och att den ständigt är öppen för att reformeras när den misslyckas.

Kristen tro måste kort sagt vara trovärdig och meningsfull för samtidsmänniskan. Liberala teologier bygger då inte med självklarhet på en liberal filosofi eller politik och mångfalden kan förstås som frukten av en inomliberal kritik.

Som kontrast kan ställas teologi som betonar kyrkans religiösa auktoritet och som hellre än att tolka teologin utifrån samtiden, tolkar samtiden utifrån teologin och poängterar kyrklig identitet som särskiljande från världen.

Liberala teologins svagheter

Liberala teologier har uppenbart misslyckats genom historien, precis som konservativa auktoritetsbaserade teologier också har gjort. Europa och USA bär på var sitt trauma där liberalteologin inte räckt till. Världskrigen såväl som slaveriet har ­avslöjat den liberala teologins svagheter och misslyckanden i att leva upp till sina höga ideal om jämlikhet och frälsning. Samtidigt är det få som skulle vilja vara utan de frukter som liberal teologi frambringat, exempelvis en mer demokratisk och jämlik kyrka.

I dag finns en önskan från vissa håll att kyrkan ska gå in i skillnadstänkandet och markera sin specifika kristna identitet i avgränsning mot andra. Tvärt emot intentionen blir då kristen tro en identitet bland många på en marknad. Likt varumärken konkurrerar de mot varandra, i enlighet med marknadsliberalismen och dess extrema individualism.

En ensidig bild

Kritiken mot liberal teologi som ensidigt ­individualistisk bygger på en oinformerad och ­ensidig bild av liberalismens rika flora. I liberal tanke­tradition finns också en fåra som framhåller dialektiken, det vill säga växelverkan, mellan den enskilda människan och gemenskapen. Det dialektiska ligger i att man inte måste välja antingen det ena eller det andra. Individ och gemenskap ­existerar inte utan varandra och ingetdera kommer först. Ingen gemenskap är heller oföränderlig. När destruktiva element uppstår behöver de kunna kritiseras för att förändras.

Med detta perspektiv vill liberal teologi ständigt skapa goda förutsättningar för den enskilda människan att vara människa i relation till andra människor och till Gud i en föränderlig värld.

Identitet kan således innebära något annat än att markera tillhörighet till en viss grupp och avstånd till andra grupper. I stället blir det möjligt att utifrån sin gudstro vända sig till människor bortom till­hörighet och gränser.

Jenny Karlsson
Präst och doktorand i systematisk teologi

Lovisa Nyman
Präst och forskare i systematisk teologi