Nådens resa – om att finnas för någon

Illustration: Robert Hilmersson

Nåden börjar och slutar på samma ställe och den platsen är Gud, skriver prästen Johannes Svanerud i en betraktelse över det som gör kärleksgärningen livskraftig.

För några år sedan satt jag på mitt stamkafé och skrev. Dagen hade gått och det var redan mörkt när jag skulle promenera hem. När man suttit länge obekvämt påminns man om kroppens begränsningar. Jag var stel och trött. Det var också en svår tid i mitt liv, det var mycket oro och ovisshet, sorg efter tunga förluster.

Så länge jag satt och skrev var jag distraherad, men när jag reste mig för att pulsa hem genom snön kände jag orkeslösheten påtagligt. På ­vägen ut ­passerade jag kassan och eftersom jag känner alla som jobbar på det här fiket lyfte jag handen och sa ”Hej då, tack för i dag.” ”Hej då” fick jag till svar.

Sedan hände något. I samma ögonblick som jag la handen på det iskalla dörrhandtaget, som är format som en croissant, ropade tjejen i kassan på mig. ”Du, Johannes. Jag ser på dig att du mår dåligt. Hoppas det snart känns lite bättre.”

Jag minns inte vad jag svarade, eller om jag sa något över huvud taget. Jag vet att jag påmint henne flera gånger om detta, och att hon inte kommer ihåg att hon sagt det. Jag vet också att jag ofta återvänder till den här händelsen i min reflektion.

Inte var hon tvungen att se mig. Inte var hon tvungen att, även om hon sett, tänkt och funderat, säga något till mig. Även fast vi är bekanta. Inte var hon på minsta vis tvungen att säga mitt namn, bekräfta mig och dessutom skicka med mig glimten av ett hopp. Hon behövde inte, men hon gjorde det ändå.

Vad betyder det, att få vara buren av osjälviskhet i en fundamentalt självisk och utbränd värld, där resurserna aldrig speglar behoven och människors utsatthet är enorm? En värld och ett samhälle där allt handlar om kortsiktiga lösningar och egoism. En kollektiv orkeslöshet ger plats till mörker, och mörkret sprider sig snabbt eftersom det hämtar näring från bristen på kärlek och solidaritet.

Det ena leder till det andra i en fruktansvärd dödsdans. Det är som det sluttande planet, där till slut all tyngd glidit över till ena änden och kollapsen därmed är ett faktum. De tunna trådar med vilka kär­leken upprätthålls brister och empatin slutar vara ett aktivt val baserat på intuition och reduceras till en monter på ett museum över mänsklighetens samlade misslyckanden.

Min pappa sa inte så mycket. Men under hela min uppväxt var han min bästa, och under många år, enda vän. Han var inte heller särskilt närvarande i vardagen; han gick till jobbet och på kvällen höll han på nere i källaren med vad det nu var han gjorde. Jag satt ofta där med honom om vintrarna, eller var med honom ute i vedboden.

Om somrarna åkte vi ut med båten. Men allra ­oftast åkte vi bil. Småvägarna runtom i Roslagen sitter som muskelminne i min kropp. Alla vägar slutar i en vändplats vid vattnet, förr eller senare. Senare i livet återkom detta i ett helt annat sammanhang. När jag under tonåren hamnade i våld och utanförskap, som mot slutet av den perioden var nära att bli min död, var det pappas sätt att finnas som blev min räddning. Han körde taxi på den tiden och ibland dök han bara upp nära där jag höll till. Jag kunde se hans vita bil på gathörnet. Han gick aldrig ur eller ringde, han bara var där. Jag satte mig i bilen och utan ett ord körde han i väg.

Gud är kärlek heter det i den postmoderna teologiska reflektionen. Här tänker man sig att narrativet har en allegorisk karaktär, även om det samtidigt kan bindas till konkreta historiska händelser. Allegorin har funktionen av exempel på hur Gud på olika sätt manifesterar sig.

Det narrativet visar är Guds utflöde via transcendens. Det abstrakta momentet övergår dock i ­konkretion när vi ser hela bilden. För hur tar sig då Gud uttryck, hur manifesterar Gud sig här i världen? Det är häret och nuet som blir nyckeln till förståelse.

Vi stannade på berget ovanför Fredhällstunneln, pappa och jag, och bestämde tillsammans om vi skulle fortsätta norrut eller söderut. Och sedan bara körde vi. Han lät mig sova ut, men sedan turades vi om. Mil efter mil, oftast hundratals mil på de dagar vi var borta. Vi lyssnade på musik, helst jazz, men satt annars mest tysta. Han hade inte ord för den sorg han kände inför min situation, men han gjorde det han kunde, vilket var att finnas där.

Oändliga resor runtom i Skandinavien och ner genom Europa. Vi sov ibland på motell längs vägen, men oftast bara i bilen på någon rastplats. Vi ville aldrig stanna, vi ville alltid bara vidare. Vi befann oss i en existentiell flykt. Han bort från ett äktenskap som bara var ett juridiskt dokument helt utan känslor, och jag från våld och missbruk.

Vi var två sargade själar som färdades genom ett landskap, till platser som blev vår trygghet. Vi längtade till platserna som var slutet på världen som vi kände den. Vi tänkte aldrig på detta som nåd. Men jag vet att detta var nåden i att finnas. Att finnas för någon. I en skapelse stor nog att låta oss försvinna en stund.

Om Gud är bortom, men når oss genom nåd, blir det ju vi, i vår brutala konkretion och sårbarhet, som är Guds ansikte, Guds händer. I detta vilar ett enormt ansvar. För vi har ju vår frihet, vi kan ju faktiskt välja att göra varandra oerhört illa. Faktum är att det är precis det som händer, om och om igen. Då förvrids Guds ansikte, och Guds händer stelnar till klor.

Men som hos allt annat liv finns även i Gud en dynamik. För varje kärleksgärning harmoniseras ansiktet på nytt, för varje givande åtbörd mjuknar fingrarna och handen återuppstår, varm och omsorgsfull. I detta ligger en kamp. Och det är en kamp som behöver förstå att nåden är allt. Nåden är vad som gör kärleksgärningen livskraftig, bärande ett hopp om att godhetens vågskål slutligen ska väga tyngst.

Det vackraste med den postmoderna teologin är att den äger rum i spänningsfältet mellan abstraktion och konkretion, och att den är i ordets egentliga mening relativ, det vill säga relativ i förhållande till kärlekens simultana upphov hos Gud och realisering med våra händers omsorg och beröring. För Gud har inga andra händer än våra.

Vi är tillbaka på kaféet, många år tidigare. Jag är 17 år och hemlös. Det är tidig morgon, precis vid öppning. Det doftar kaffe och nybakat bröd. Så länge jag är enda gästen är det ganska tyst. Jag hör en radio som spelar inne i köket, lite avlägset slammer. Jag fryser, har varit ute och gått i flera timmar. De korta fraserna jag utbyter med personalen, samma fraser varje dag, inger mig en känsla av trygghet.

Jag sätter mig på min plats, kaffet ryker på det gamla bordet framför mig. Skinnsoffan är ner­sutten. Jag får min smörgås. Den är varm. Leverpastej och inlagd gurka, smör. Inget annat. Kocken går tillbaka till sitt. Jag tar den första tuggan och dricker av kaffet. Jag känner hur min frusna kropp sakta men säkert slappnar av. Med värmen kommer gråt­en. Med värmen kommer tacksamheten.

Jag orkade ta mig hit, även denna dag. Och när jag kom hit fick jag detta. Jag fick att äta och jag fick trygghet och jag fick påminnas om att jag precis som alla andra har ett värde.

Tillbaka till nutid, samma nersuttna soffa på samma kafé invid samma park i samma stad. Jag tar fram en bok och lägger på bordet. Det är en bok med tankar och reflektioner. Dessa i sig talar inte så djupt till mig, men boken är en gåva från min närmaste vän. Jag läser hennes vackra dedikation, jag läser orden hon skrivit för säkert tusende gången. Det enda jag läser i boken är dedikationen. Den berättar om egenskaper hon finner hos mig som ingen annan någonsin sett eller uppskattat som hon gör.

Jag söker ett ord utan att finna det. Men sedan finner jag det ändå, fast mellan raderna. Det ordet är nåd. Nåden är en resa som inte erkänner tid och rum som lagar. Nåden börjar och slutar på samma ställe, och den platsen är Gud.

Johannes Svanerud

Fakta: Johannes Svanerud

Född 1976.

Kock, ­jobbat många år inom distribution, de sista tio åren som chef, parallellt med ­skrivandet, främst ­poesi och dramatik.

Magister i teologi vid Johannelunds teologiska högskola med inriktning historisk-praktisk teologi.

Prästvigd för Stockholm stift 2021.

Arbetar som komminister i Salems församling.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Dan Bekking
Tack Johannes för dina tankar och ord. Mycket tänkvärd, inspirerande och vackert - Tack
Liselotte Geisler
Väldigt fin text!
Liselotte Geisler
Fint berättat och beskrivet, av det ofattbara nådefulla trotset! KRAM!
Kenneth Landelius
Gripande!
Linda Söderberg
En fint formulerad text kan vara en leverpastejmacka för någon annan. Bilen finns alltid där i bakgrunden, även när vi inte ser den. Tack!
Annelie Björnsdotter
Så innerligt skrivet. Mästerlikt och magiskt.