När det överjordiska ­viskar i oss söker vi bekräftelse

Samtalsrummet. Dörren stängd. Ljusen tända. ”Äsch, jag sökte väl bara bekräftelse”, sa hon. Ryckte nonchalant på axlarna och slängde lite med håret som hon brukade. ”Du vet hur det är”, la hon till. Jag kunde ha sagt att ja, ja, jo, jo, det vet man ju. Om det inte hade varit för det där flimret av smärta som drog som en skugga över hennes ansikte. ”Kanske”, sa jag, ”eller kanske inte. Låtsas som om jag inte vet”.