Nyckelfrågorna om judendom och kristendom

Barnet som lades i Betlehems krubba levde och dog som jude, och det som skulle bli kristendomen föddes med judarnas Bibel i vaggan. Trehundra år senare började den kallas ”Gamla testamentet”, eftersom den då på olika sätt börjat anses både som ”gammal” och som ett ”testamente” som Gud hade ändrat till kyrkans favör, medan judarna gjorts arvlösa.

Därför började kyrkan uppfatta sig själv som det nya, sanna gudsfolket. Men inte desto mindre – eller snarare just därför – är relationen till judarna ofrånkomlig och berör kristna direkt och indirekt fram till denna dag.

Paradoxen är att kristna har tagit emot det mest oumbärliga från det judiska folket – Jesus och Bibeln. Ändå är det just där som den stora skiljelinjen går. Därför berör mötet med judarna något av det djupaste i den kristna tron.

I samband med min undervisning har jag genom åren fått många frågor om judisk och kristen tro. Vissa av dem har ständigt återkommit eftersom de speglar ett tänkande som på något sätt har fastnat på den kristna hårddisken. När jag blev ombedd att skriva denna essä, beslöt jag mig för att låta tre sådana frågor få utgöra ramen.

Ofta har jag fått dem efter att jag försökt ge en så rättvisande bild som möjligt av judisk tro och judiskt liv och då betonat den djupa samhörighet som råder mellan judar och kristna. I det sammanhanget finns det uppenbarligen ett behov bland många kristna att försöka frammana en kontrast för att därigenom klargöra det unika i kristen tro.

Den absolut vanligaste frågan kan lyda så här:

Kanske är detta själva kärnfrågan. Det verkar finnas ett teologiskt eller rentav existentiellt behov i mycket kristet tänkande att motivera Jesu liv och verk genom att på olika sätt förse ”Gamla testamentet” och judendomen med minustecken. Det blir lätt en sorts vågskålsteologi, där den nytestamentliga skålen höjs upp genom att den gammaltestamentliga (och/eller judiska) skålen tyngs ned av exempelvis våld, hämnd, krig, straff, patriarkat, nationalism, lagiskhet, egenrättfärdighet, hyckleri…

Det tänkta svaret är alltså att Jesus behövdes därför att det gamla var otillräckligt eller rentav felaktigt. Finns det ett bättre svar? Ja, vi behöver bara tänka på hur viktigt det var för apostlarna, evangelisterna och Jesu första efterföljare att deras tro var rotad i Skrifterna. Annars hade deras budskap ingen trovärdighet. Matteus tar Abraham som utgångspunkt för hela evangeliet och ser sannolikt missionsbefallningen sist som uppfyllelsen av löftet till Abraham om en välsignelse för ”alla folk” (Första Moseboken 12:3). Johannes börjar sitt evangelium med en hänvisning till Bibelns första vers, och när han ska förkunna vad Guds Sons människoblivande innebär gör han det genom att hänvisa till hur Gud bodde hos sitt folk i tabernaklet med dess förbundsark under ökenvandringen (Johannesevangeliet 1:14).

Vad Gud har gjort i gången tid utgör alltså tolkningsnyckeln för att uttrycka det nya som Gud nu gör. Om vi skulle låta vårt svar på frågan ovan ha samma utgångspunkt skulle det kunna lyda: Gud sände sin Son inte därför att det gamla var dåligt utan därför att det inte var färdigt. Han hade ännu mer att ge. Nu skulle Gud än en gång ”tabernakla” hos sitt folk. Denna gång var Guds boning ett litet barn, och så småningom skulle tältet slås upp över alla folk – så rikt, överflödande och underbart är ”det gamla”.

Ett pastoralt råd: När vi frestas använda den särskiljande konjunktionen ”men” när vi jämför det gamla och det nya, låt oss då i stället säga ”och”, som uttrycker samhörighet: Och nu har Gud gjort det igen – på ett nytt sätt som vi känner igen genom vad han tidigare gjort.

Nästa fråga är snarast en följdfråga till den förra: 

En variant på frågan lyder: Varför är judarna så lagiska? Tanken är då att observans av yttre bruk innebär ett slags klättrande på en stege av egna gärningar. Sammantaget blir allt detta en börda som Jesus befriar oss ifrån. Denna tanke uttrycks särskilt tydligt i psalmraden ”Moses gav oss lag och krav – Jesus lyfter bördan av” (Psalmboken 331:6).

Konsekvenserna av ett sådant svar på frågan är inget mindre än att judar och judendom egentligen inte längre borde existera. För utan de konkreta bud som Gud gav till Israels folk skulle ingen judendom finnas, och utan judendomen hade judarna inte överlevt som folk. Dessutom är det uppenbart att Jesu första efterföljare, som alla var judar, fortsatte att leva som judar i lydnad för lagens bud (se till exempel Apostlagärningarna 21:17–24).

Finns det ett bättre svar på frågan varför kristna inte håller den judiska ”lagen”? Jag tycker att Paulus har det bästa svaret när han

i Romarbrevet 11 talar om de hednakristna som inympade grenar på det äkta olivträdet. Dessa grenar förvandlas därigenom dock inte till de äkta grenarna. De är senkomlingar och de är annorlunda. De hör oupplösligen samman med roten och har del i dess liv, men förblir likafullt vilda, inympade grenar.

Det som markerar skillnaden är de bud som utgör synliga tecken på förbundet mellan Gud och Israels folk, så som omskärelse, sabbat, högtider, matföreskrifter och mycket annat. Adressaten för dessa särskiljande tecken är det judiska folket och inga andra. Eftersom de hednakristna inte är det nya Israel, ska de alltså inte ta på sig dessa förbundstecken, vilka utgör den yttre ramen kring Guds förbund med sitt folk på Sinai.

(I min senaste bok, Judarna, Ers Majestät! Arcus förlag 2018, ägnar jag det tredje kapitlet åt ”Buden som förbundstecken”). Kort sagt, anledningen till att vi kristna inte håller dessa bud är inte att Jesus upphävt dem utan att vi inte är judar och inte heller anser oss vara det nya Israel.

Ett pastoralt råd: Använd inte uttryck som ”det nya gudsfolket” om kyrkan och de kristna, eftersom det är en ersättningsteologisk term som avskriver Guds ursprungliga förbundsfolk. Använd i stället den bild som uttrycker vad som ger oss vår verkliga identitet utan att det sker på bekostnad av andra – ”Kristi kropp” där vi utgör lemmarna i all deras mångfald.

Den tredje frågan har som utgångspunkt inte bara kristen syn på judisk tro utan också judisk syn på kristen tro:

Egentligen tvekar jag att alls ta upp en fråga som handlar om varför andra inte tror som jag. Men eftersom denna fråga är så vanlig och det tänkta svaret alltför ofta varit att judarna är blinda, inte förstår sina egna skrifter eller att de förkastat sin Messias, är det nödvändigt att fråga sig om det finns ett bättre svar – ett svar som både är rättvist och som skapar förståelse i stället för förakt.

Under första frågan ovan betonade jag att Jesus kom därför att det gamla inte var färdigt. Vi får dock inte glömma att det perspektivet fortfarande gäller. Hur vi än förstår Jesu ord på korset, ”Det är fullbordat”, innebär de förvisso inte att allt är fullbordat. Även efter uppståndelsen frågar lärjungarna Jesus enligt Apostlagärningarna 1:6: ”Herre, är tiden nu inne då du skall upprätta Israel som kungarike?” Jesus avvisar inte deras fråga men besvarar den heller inte utan sänder dem ut i världen. Tillsammans med judarna väntar även de kristna med rätta på ”den dag då allt det blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeter från tidens början” (Apostlagärningarna 3:21). Trots allt som skett lever vi alla så att säga i ”medeltiden” i väntan på en ny tidsålder.

Det är alltså uttryck varken för blindhet eller för ett medvetet förkastande av Jesus när judar har svårt att erkänna honom som Messias. Själva Messiasförväntan förenar i själva verket judar och kristna, medan tron på Jesus som denne Messias givetvis skiljer dem åt.

Att det är så betecknar Paulus som en hemlighet, ett mysterium, i Romarbrevet 11:25. Ja, det svar han ger på vår fråga är att judarnas nej i själva verket ingår i Guds plan, och därför låter han till sist allt mynna ut i en lovsång över Guds ofattbara storhet: ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar…”

Jag har aktualiserat tre frågor genom att ge dem var och en två möjliga svar som går i helt olika riktningar. De är nyckelfrågor i den meningen att vi med hjälp av dem kan låsa upp många andra frågor om förhållandet mellan judar och kristna och de djupa samband som råder mellan Bibelns olika delar. Kanske kan vi omformulera frågorna så här:

Vad är bättre – det som är gammalt eller det som är nytt?

Vad är bättre – att Gud är trofast och håller fast både vid sina lagar och löften eller att han ersätter både förbund och folk?

Vad är bättre – att mycket är uppfyllt eller att mycket återstår?

Dessa frågor är ständigt aktuella i kristen undervisning och predikan, inte minst varje söndag när vi läser texter såväl i det Gemensamma testamentet som i det Nya, och för relationen mellan judar och kristna är de ofrånkomliga.