Prästen – både vanlig och upphöjd genom historien

Bokförläggaren Abbe Bonnier gav fria händer och tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd gjorde tummen upp. Historikern Gunnar Wetterberg, känd från tv-program som På spåret och Fråga Lund, hade skrivit böcker om både skogen och ingenjörskåren. Vad skulle det nya ämnet bli?

Med sin bakgrund i prästsläkt hade han länge varit intresserad av samspelet mellan prästerna och deras församling.

– Kyrkohistoria handlar vanligtvis om kyrkornas roll i politiska uppgörelser och lärostrider. Det här med prästen lokalt i sitt sammanhang är underbeskrivet. Jag insåg att det fanns något där, säger Gunnar Wetterberg.

Svår skrivprocess

Han letade upp mejladressen till sin gamla kamrat från tiden då han satt i styrelsen för Sveriges elevers centralorganisation, Anders Wejryd. ”Vad tror du om detta?”, frågade han. Wejryd instämde, här fanns definitivt ett hål att fylla.

Skrivprocessen har varit svårare än han trodde. Eftersom ämnet är så glest kartlagt har Gunnar Wetterberg fått gå i genom mycket material. Han lutar sig ödmjukt mot både historiska urkunder och modern fackkunskap.

Samtidigt kräver det onekligen kaxighet att utan teologisk kompetens sätta tänderna i kyrkans tvåtusenåriga historia. Boken Prästerna börjar med den tidiga kyrkans andliga ledare och slutar vid Svenska kyrkans skiljande från staten år 2000. Det är Sverige som står i fokus.

Vad ser man då, om man utan varken teolog- eller prästkarriär, tar det stora greppet?

– Man ser vad folk förr trodde på och hur mycket deras tro påverkades av kyrkan, och hur mycket förhållandet faktiskt var det omvända. Det är så fascinerande med den här religionen som kommer söderifrån och slår rot, ända ner till nivån att man på palmsöndagens gestaltning av bibelberättelsen tar videkvistar som palmblad. Människor har verkligen velat leva i tro, säger Gunnar Wetterberg.

Yngre söner i adeln

Det nykristnade Sveriges första präster var ofta yngre söner till adelsmän eller bönder. De rika pojkarna åkte till Paris, nu talar vi 1300-tal. De mindre bemedlade sökte sig till domkyrkorna där de gick i lära och sedan blev utskickade som sockenpräster.

Från start grundlades den dubbelhet som än i dag vidhäftar prästrollen. Den om att vara en helt vanlig människa och samtidigt axla något upphöjt.

Redan i landskapslagarna står att ”präst ska vara i bondelag”.

– Prästen skulle arbeta som en vanlig bonde i byn. Parallellt hade han rollen att komma i all kyrkans prakt med mässhake och liturgi. Det var givetvis än mer imponerande då, när kyrkans ritualer var nya och hänförande. Bara kyrkobyggnaderna var något nytt, man hade aldrig tidigare byggt murade stenbyggnader. Och kyrkklockorna! Det var ett helt nytt ljud i landskapet.

Prästens status har skiftat

Upphöjdheten till trots har prästens status skiftat. På 1800-talet skakades prästrollen i sina grundvalar, säger Gunnar Wetterberg. Orsaken var upplösningen av den gamla bygemenskapen. Gårdarna blev självständiga enheter och kyrkan förlorar sin position som centrum i folkets sociala liv. Prästens auktoritet eroderar. De utomkyrkliga väckelserörelserna drar fram och prästen får plötsligt en utmanare i funktionen som den lärda auktoriteten, nämligen folkskolläraren. 

Långt innan dess hade reformationen satt en ny standard för yrket. Biskopssätena hade dittills varit nyckel till både politisk och militär makt. Nu tar kungen över.

– Gustav Vasa klädde av kyrkan praktiskt taget allt vad den ägde och hade. Mässhakar konfiskerades och syddes om till klänningar för hovets damer. Det fantastiska, som jag inte riktigt fattat tidigare, är att det är församlingarna som räddar kyrkorna. De börjar ge frivilliga gåvor och bekostar hela den ombyggnad av kyrkorna som kom i gång i och med att predikan blev gudstjänstens centrum.

Predikstolarna som gav predikan dess upphöjda funktion, bänkarna som krävdes för att sitta och lyssna – församlingsborna investerade med gott humör, menar Gunnar Wetterberg.

– Det utövas inte särskilt mycket tvång om det. När folk blir övertygade om den nya riktningen som religionen tagit är det deras tro som liksom driver dem att ställa upp med det här.

Övergripande mönster

Religiositeten ändras på många sätt under det väldiga tidsspann som Prästerna omfattar. Det hindrar inte att Gunnar Wetterberg ser övergripande mönster. Han pekar å ena sidan på ett återkommande stråk av lagiskhet och gudsfruktan. Det är en sida av tron där församlingen som kollektiv varit en stark kraft, menar han. Folk har varit mer benägna att tjalla på den som brutit mot Guds lag än världens. Rädslan för att Guds straff ska drabba församlingen har varit stor.

Den andra sidan handlar om innerlighet, om att gå upp i Gud och ”känna hans kärlek”.

– En av de saker som Luther försöker inskärpa är att Guds nåd är gratis. Det är något som människor i alla tider haft svårt att förstå. Gång på gång tränger prestationskristendomen fram. Det här att vi skulle få Guds kärlek oavsett vad vi gör – det budskapet är så stort att det nästan är ofattbart, och har så varit i alla tider.

Stark kontinuitet

Hur skulle en präst från historiens epoker reagera om han besökte en svenskkyrklig mässa 2022? I arbetet med boken samlade Gunnar Wetterberg en referensgrupp av kyrkligt kunniga och aktiva personer som vid ett seminarium talade om hur stark kontinuiteten är i ceremonier och annat. Mycket skulle en medeltida präst förstå.

– Men visst, han skulle upptäcka en predikan som har större betydelse och att uppmärksamheten kring offret och nattvarden är mycket mindre än vad det var då. 

Gunnar Wetterberg menar att Gud är underskattad i nutida ­historieskrivning. En av orsakerna är att vi förstår äldre tider sämre, säger han. Han är själv en av de historiker som letat efter ett slags modernt definierad rationalitet i det förflutna. Men den som läser dåtiden utan de glasögonen ser hur människors tro och religiösa föreställningar spelar en mycket större roll för historiska förlopp än vad vi är medvetna om i vår tid, menar Gunnar Wetterberg.

Ta bara striden om helgdagar på 1700-talet.

– Det som för oss är början på upplysningstiden, med Linné och vetenskapsakademins grundande, var för vanligt folk en tid präglad av protester mot de indragna helgdagarna, där bondeståndet tror att beslutet gör att vi förlorar kriget mot Ryssland och då statsmakten tvingas ta tillbaka de strukna helgdagarna.

Har ingen personlig tro

Gunnar Wetterberg må vara av prästsläkt ett antal led bakåt. Någon personlig tro har han inte. Hans far var schartauan (schartauanismen är en inomkyrklig väckelserörelse), precis som generationerna före honom. Hans mor, en prästdotter, hade blivit ateist som ung.

– Jag mötte båda sidorna när jag växte upp och insåg tidigt att jag inte hade tron. Det är något jag sörjt och som blev påtagligt när jag skrev boken. Jag skulle vilja vara en del av gemenskapen och kunna känna förtröstan.

Hur en bok om kyrkan och dess präster kommer landa i den sekulariserade läsekretsen återstår att se. ”Du kan inte räkna med att lika många kommer bry sig som när du skrev om skogen och om ingenjörer”, sa en vän till Gunnar Wetterberg nyligen.

Själv är han inte lika säker. Gunnar Wetterberg ser tecken på ett ökat intresse för kyrkan och dess angelägenheter.

– Den diskussion som vi hade om kyrkohandboken tror jag inte vi hade haft på 1970-talet. Det hade säkert kunnat bli en häftigare diskussion inom kyrkan själv. Men jag tror inte den hade nått den allmänna opinionen. Därför hoppas jag att det kan finnas intresse för en sån här bok.