Mikael Kurkiala om själens möjliga återkomst

Svenska kyrkans internoffentlighet har sin rolluppsättning. Ett galleri av gestalter, alla med olika funktion. Bland rollerna finns en särskild karaktär, låt oss kalla honom – det är oftast en man – resande i tänkvärdheter.

Leading man i denna genre just nu är Mikael Kurkiala.

Det är tio år sen han fick ”en diffust formulerad” tjänst på kyrko­kansliet i Uppsala. Rubrik­ordet var omvärldsbevakning. Medan kollegerna fokuserade på siffror och statistik började Mikael Kurkiala, docent i kulturantropologi, göra mer kvalitativa samtidsspaningar. De ledde snabbt till en omfattande föreläsningsverksamhet.

– På kort tid blev det en av mina absolut huvudsakliga arbetsuppgifter, säger Mikael Kurkiala.

Där pendeln har sitt fäste

Snart kom också frågorna från församlingar runt om i landet: ”Kan vi få låna dina powerpoints?”.

– Då kände jag att jag kanske kunde sammanställa dem till en text.

Chefen sa ja och en tid senare kom första boken, När själen går i exil.

Nu är det dags för den andra. Där pendeln har sitt fäste heter den och även här är det relationen mellan samtid, andlighet och kyrka som står i fokus.

– Det finns en otroligt stark ­efterfrågan på det perspektivet. Där vi tittar på hur vi mår som kyrka, inte utifrån dopfrekvens och begravningar utan utifrån ett humanistiskt helhetsgrepp där man utforskar de existentiella grundvillkoren.

Kyrkans relevans en öppen fråga

En av Mikael Kurkialas poänger är att inte utgå från att kyrkan är relevant.

– Jag vill visa en bild av samtiden där kyrkans relevans är en öppen fråga. Svaret blir visserligen rätt ofta ja, men på ganska oväntade sätt. Genom att inte försvara någon speciell dogm blir samtalen bredare än vad de annars brukar bli.

Där pendeln har sitt fäste är tydligt civilisationskritisk. Hållningen kommer naturligt för den som är kulturantropolog; begreppet var honnörsord när Mikael Kurkiala inledde sina studier på åttiotalet.

En särskild blick

Fortfarande känner han närhet till de tidiga civilisationskritikerna, de som slog igenom när moderniteten var ny och man såg på den med friska ögon – Georg Simmel, Max Weber, Émile Durkheim… Mikael Kurkiala jämför med första gången man kommer in i ett hus och ser färgval och möblering. Eftersom scenen är ny har interiören inte satt sig; med sin färska blick ser man att det finns andra möjliga sätt att organisera rummet än de befintliga.

Det är just den blicken han vill försöka väcka, hos sig själv och hos sina läsare och lyssnare.

– Allt tyder på att vi måste ompröva vårt sätt att se på samhället. Men det är som om vi har blivit oförmögna att flytta på sofforna, det finns ett påtagligt glapp mellan våra insikter och vår förmåga att agera på dem.

Klimatfrågan som exempel

Mikael Kurkiala pekar på klimatfrågan som det tydligaste exemplet. De förändringar som diskuteras befinner sig inom systemets premisser, trots att det är själva systemet som orsakat klimatkrisen.

– Hela boken handlar om att vi måste hitta en punkt utanför den konstruktion vi själva har skapat.

I det kristna språket och den kristna liturgin hittar han en öppning.

– Tron på en gud som bryter in bygger på tanken att det finns en vilja utanför människan, att det inte är vi som är i centrum.

Ett nedmonterat jag

Om förra boken handlade om ­själens exil vill Mikael Kurkiala i sin nya bok även tala om själens möjliga återkomst. Mycket har skrivits och sagts om av- och återförtrollningens faser. Mikael Kurkiala menar att viljan att besjäla världen är nedlagd i människan. Även i ett sekulariserat samhälle finns besjälade, eller ”animerade”, zoner och fenomen. Paradexemplet är marknaden, som enligt Mikael Kurkiala närmast ses som ett autonomt väsen.

Även jaget har nedmonterats, konstaterar han. Den postmoderna bilden av jaget är att det är en konstruktion – vilket inte hindrar att det finns en växande wellness-industri som till stora delar drivs av människors längtan efter att hitta sin kärna.

– Vi lever i en individualistisk tid samtidigt som individen blir allt mer överflödig. Många människor kan se att livet är meningsfullt, att det rymmer kärlek, reproduktion, yrkesliv… Men många upplever också att de själva saknar betydelse. Den känslan är stark inte minst när det kommer till klimatkrisen och ansvarsfrågan där.

Något man finner när man söker något annat

Paradoxalt nog är det som att individualismen gör individen överflödig, säger Mikael Kurkiala.

– När vi söker det autentiska jaget vet vi inte vad vi söker. Ett religiöst svar skulle kunna vara att själva sökandet efter ett jag, efter en identitet i sig själv, är kontraproduktiv. Precis som när det gäller livsmening är jaget något man finner när man söker något annat.

Frågan är vad vi gör med det som avsakraliserats. Hur besjälar vi det som bör besjälas?

Dragning till indianernas kultur

För Mikael Kurkiala är det just där som hoppet finns. Han säger att det som han kallar Gud ligger nära den öppna helhetsblick vi alla hade som barn inför världen.

– Vi lär oss hela tiden att ­åsidosätta våra erfarenheter, vår egen tillgång till världen som den mest uppenbara. Ta naturen. I stället för att avfärda natur­upplevelser som romantiska sidospår vid sidan av den verkliga världen, behöver vi ge dem den tyngd de förtjänar. Den verkliga världen är när vi går i skogen, ­säger han.

Mikael Kurkiala växte upp i Finland, hans farfar var präst. Trots det var kristendomen ingen stark tradition i familjen. Mikael Kurkialas dragning till de religiösa frågorna kanaliserades i stället via indianerna och deras kultur. Först på pojkars vis, sedan i mer mogen form. Han har arbetat som forskare och collegelärare i Pine Ridge-reservatet i USA. Det rituella livet där har haft mycket stort inflytande på honom.

Ägnat sig åt tysta retreater 

Vägen till en personlig tro har många hållpunkter. En viktig andlig pusselbit var mötet med Osmund Kåresons ungdom av den åländske prästen och författaren Valdemar Nyman. Boken var en öppning mot en värld som Mikael Kurkiala sedan har fortsatt att utforska.

– Jag förstod genom den att jag inte kan vänta på att Guds rike ska dyka upp som ett slags extern entitet, utan att jag har ett ansvar för att inom mig skapa en beredskap att erfara det.

Kristendomen har för hans egen del aldrig kretsat kring social tillhörighet. I stället för församlingsliv har Mikael Kurkiala ägnat sig åt tysta retreater.

Om Svenska kyrkans miljö­engagemang

Sedan tonårstiden har miljöfrågorna engagerat; det var inte minst däri som indiansuget låg. Det västerländska samhället, med dess skändande av naturen, kändes ”kört”. Även Gud verkade liksom finnas på fjärran breddgrader.

– Det var bilder av palmer, öknar och kameler. Det kändes som om man var tvungen att flyga till Mellanöstern för att möta Gud.

Mikael Kurkiala efterlyser en kristendom som förankrar sig i det mer närliggande landskapet. Se på växtnamnen, säger han och pekar på daggkåpans olika alternativnamn: ”Jungfru Marie kåpa”, ”Marie mantel”, ”Mariekrage”.

– Det vittnar om en religiositet där man förstått att inkarnationen ägt rum i den nordiska naturen. Svenska kyrkans miljö­engagemang kan bli ganska abstrakt. Samtalet om ekosystemtjänster skulle behöva alternativ som bidrar till att förankra oss i jorden.