Stumma änglar ligger sked med oss när vi ska dö

När vår inre värld blir lika påtaglig som den yttre, faller de murar som skiljer dem åt isär, och vi är
redan förvandlade.
- Ragnar Sandberg

Det finns en smal remsa jord mellan vår inre föreställningsvärld och den yttre verkligheten. Det är ett ingenmansland som makten aldrig har kunnat annektera, och här frodas leken, konsten och mötet med den verklighet som finns under och utanför tid och rum.

Så bryter det igenom ibland och för de lekande, de längtande och rolösa öppnas vägar i snåriga och väglösa landskap. Det är kanske det som vi kallar kyrka.

Över detta smala ingenmansland går änglar till synes planlöst. En del skramlar omkring i rustningar och talar uppjagat med varandra om hjältemod och drakar. Andra övar godnattsånger och balansgång för att kunna följa människobarn över åar på smala spångar.

I släpljus, i utkanten av landskapet, går de till synes misslyckade änglarna. De som aldrig hjälpt några barn eller dräpt några drakar. Det viskas om dem att de är trösteänglar. Det bär Guds vanmakt i stumhet och en vag olustkänsla utan ord i bröstet.

De kan inte skydda någon, inte skjuta kärlekspilar i bröstet på ynglingar eller blända fiender med starka ljussken. De har inga avgörande meddelanden från Gud att lämna människorna, de kan varken tala eller sjunga.

De betraktas av sig själva och av de andra änglarna som tämligen odugliga. De har inte heller klätts i vita kläder eller anförtrotts vingar. De går omkring och luktar lite svett i jeans, t-shirts med nostalgiska konserttryck, hellyhansenkoftor, toppluvor och täckjackor. Stumma och odugliga änglar som bär Guds vanmakt.

De dör med vatten i lungorna, sömntabletter i magsäcken och innan räddningstjänsten klippt upp biltaket.

Det är änglar som i sin vanmakt inte kan något annat än att tigande stanna kvar hos den de besöker. De lekande, längtande och oroliga kan ana dem där de står alldeles stilla bakom ryggen på människor när livet har gått sönder och allt gör ont. De lägger kanske någon gång en hand på axeln och stannar alltid kvar.

De har inte ens anförtrotts de andra änglarnas odödlighet. När en människa ska dö, om det så är hemma i kökssoffan, på sjukhus, i skogen under en gran eller i ångest i en skyttegrav, lägger de sig alldeles tätt intill i sked och dör samtidigt. De dör med vatten i lungorna, sömntabletter i magsäcken och innan räddningstjänsten klippt upp biltaket.

Om dagarna går trösteänglarna omkring på skolgårdarna, kontorstoaletter och åker buss. På Ikea finns stora härar av trösteänglar bland änkor som tvingas till flytt, ur radhus nyseparerade medelålders, trötta småbarnsföräldrar som i hemlighet ställer sig frågan om de egentligen vill. Änglarna äter lax i restaurangen men byter ut den kokta potatisen mot pommes.

Trösteänglarna är själva tämligen oreflekterade. De skulle så gärna vilja ha vita kläder, vingar och äga odödligheten. I stället får de sitta på enkla krogar i utkanten av staden bland Jack Vegasmaskinerna, stå i badrummet på morgonen med lärare under panik-ångestattacker och i visningsrummet på rättsmedicin någon dag efter mopedolyckan.

De vet inte att tröst är erfarenheten av att inte vara ensam. Tröst är inte att förändra, att lindra ångest eller smärta – tröst är erfarenheten av att inte vara ensam. Så blir delad vanmakt till allmakt. Men detta vet varken vi eller trösteänglarna något om. Ingen av oss vet heller att trösteänglarna är de förnämsta bland änglar. Det vet bara Gud.

Kent Wisti
präst