Tror dagens kristenhet på en herde eller en portvakt?

Vilken Jesus vill vi förkunna?

Eftertanke av Christofer Wilson.

Jag har vallat får en gång. Det var ett teambuildingevent med en arbetsgrupp där jag var chef. Sällan har jag känt mig så ifrågasatt. Fåren hade ingen som helst respekt för mig. Men jag lärde mig en del. Får, i likhet med många andra djur, är receptiva för känslor. Är du stressad, känner fåren av det.

De är också kraftfullare djur än man tror. En skenande fårhjord är klart respektingivande. Och på nåt sätt, här har jag förmodligen fel, men – får verkar inte behöva speciellt mycket ledning. Är de väl på rätt kurs kan de sköta sig själva.

Det finns säkert mycket mer att lära om får och herdar. Men som vanligt när vi närmar oss en biblisk bild tolkar vi in det lilla vi själva vet. Min enkla erfarenhet säger mig att när Jesus talar om sig själv som den gode herden så är det ett ledarskap som är relationellt, avspänt, men samtidigt väldigt kraftfullt. Det är också ett ledarskap som vandrar vid sidan av, utan att alltid ge sig till känna.

Men varför väljer han den bilden? Han kunde valt andra bilder, men just denna får stor plats.

De uppenbara svaren är att det är en välkänd vardagsbild och en ledarroll förankrad i den judiska traditionen. Men om vi tittar på det större sammanhanget får vi också syn på något annat. Jesus svarar nämligen på en fråga.

”Allt fokus flyttas från det positiva som hänt till vilket formaliafel som eventuellt har begåtts. Särskilt plågsamt är förhöret av den blindföddes föräldrar som inte vågar glädjas, utan svarar svävande.

Bakgrunden är denna: Fariséerna är efter honom. Upprinnelsen är en blindfödd man som fått synen tillbaka. Enligt Johannesevangeliet ett tecken på Guds rikes frambrytande. För fariséerna något oroande: Har detta gått rätt till? Skedde det inte på sabbaten? Rymmer det inte ett hädiskt anspråk – att förlåta synder?

Allt fokus flyttas från det positiva som hänt till vilket formaliafel som eventuellt har begåtts. Särskilt plågsamt är förhöret av den blindföddes föräldrar som inte vågar glädjas, utan svarar svävande.

Alltså: Glädjen är förföljd. Guds rike omgärdas av taggtråd. De gränser som Jesus försöker spränga förklaras heliga. Hans förkunnelse och läkedom stämplas som uppror. Och under allt detta mullrar Messiasfrågan: Messias är en kung, väktaren som upprätthåller Zions murar. Inte en som river murar.

Jesus kunde gått in fariséernas berättelse. Han kunde iklätt sig deras bild av Messias, visat sig rådig och laglärd. Vunnit dem på deras egen mark. Han hade kunnat utmåla sig som lejonet, som klippan, som borgen eller hämnaren. Men han tar en helt annan bild i stället, en bild som förvirrar – herden.

Den rörelse som stod i begrepp att grundas skulle inte formeras bakom murar, den skulle ströva fritt.

Och där blir bilden en fråga till vår tids kyrka: Är dagens kristenhet en rörelse kring en herde? Eller står vi kvar nånstans – oroligt vakande över våra kyrkportar, vår traditions invanda ritualer? Sker undret någon annanstans eller sker det inom det vi har förklarat för heligt?

Jag tror det är en jätteviktig fråga: Var sker undret? Tänk om våra regler gör det för trångt. Tänk om människor känner Jesu beröring någon annanstans? Tänk om vi har vi blivit fariséerna?

Efter åratal som överhetskyrka är vi plötsligt en missionerande kyrka igen. Där ute strövar hjorden. Guds folk. Människorna. De är receptiva för känslor. Är du rädd eller avog märker de det. De är kraftfullare än man tror, inte alls så svaga och brutna som de ser ut. Och kanske, här kan jag ha fel, men – de behöver egentligen inte så mycket aktiv ledning. Hittar de rätt spår så kan de uträtta mycket själva.

Så vilken Jesus vill vi förkunna: portvakten eller herden?

Christofer Wilson
kyrkoherde i Hägerstens församling

Fakta: Tredje söndagen i påsktiden

Tema: Den gode Herden

Tredje årgångens texter:

Jeremia 23:3−8

Första Petrusbrevet 5:1−4

Johannesevangeliet 10:22−30

Psaltaren

Liturgisk färg: vit