Teologi

Trösta dig med tanken att du inte alltid ska leva

Det finns något trösterikt i tanken på alltings förgänglighet. Att vi alla en dag ska vara de som är sammetstyst närvarande med vår frånvaro när andra tänder ljusen i novembermörkret, skriver Kent Wisti i veckans Eftertanke.

För ett år sedan visades ett konstverk utanför Lunds domkyrka. Konstnären heter Nathan Coley och konstverket bestod av en neonskrift i mörkret med textraden Heaven is a place where nothing ever happens, Himlen är en plats där inget någonsin händer. Textraden har han lånat ur en Talking Heads-låt.

Det väckte stor uppmärksamhet och initierade ett samtal om hur vi tänker oss himlen. Hädiskt och okristligt, sa någon. Trösterikt, menade en annan.

I begynnelsen skapade Gud ur ett kaos. Det fanns inget upp, inget ner, inget då och inget sedan. Det fanns inget här och inget där. Det är först efter att kaoset är betvingat som människan skapas och det är just ordningen vi söker för att stå ut genom att förstå och förenkla tillvaron. Var sak på sin plats.

Så lever vi ändå i ett gytter som till vissa delar kan tyckas bli allt grötigare. Världen har blivit så liten att den ryms i en liten skärm i handflatan och samtidigt är den än mer ogripbar och orolig.

Vi som lever i, och med, en institutionaliserad kristen livsförståelse har en skön och långsam dramaturgi med kyrkoåret. Allt har sin tid och sin plats. Tillvarons inneboende Kristusmönster om liv genom död gestaltas samstämmigt med årstidernas skiftningar.

Och runt oss kaoshavet av barnens klasskompisar och deras korkade föräldrar, regeringssonderingar och klimathot. Det är jordbävningar i Gävle, försenade budgetäskanden och glömda inloggningsuppgifter. Urhavets kaosvatten i stilla dyningar som sköljer in mot våra stränder. Så skönt då att vi har kyrkoåret.

I varuhusen trängs sedan några årtionden gravljusen med gummimasker, teaterblod, djävulshorn och huggtänder. Nytt för i år är att varuhusen samtidigt också ställer fram julprydnader och julgodiset. En laguppställning med tomtar, Jesus, spöken samtidigt som luciadebatten rasar i kvällspressen. Utöver det har vi att relatera till bröder och systrar som förfasar sig över just skumtomtar och demoner.

När barnen var mindre och vinterkräksjukan gick som en vandringspokal hemma slog kaosvattnets vågor upp över vintern med försenade däckbyten, spruckna batterier i luciakronan och ännu långt till lön. När vi ligger där på golvet och torkar kräk stannar min fru plötsligt upp och säger:

– Så skönt det hade varit att vara död.

Jag blev varken orolig eller besvärad över hennes hastigt påkomna längtan. Det fanns inget uppgivet i hennes konstaterande utan på ett märkligt sätt var det både trösterikt och stärkande. Ja, sa jag, och så torkade vi vidare.

Det finns något trösterikt i tanken på alltings förgänglighet. Att vi alla en dag ska vara de som är sammetstyst närvarande med vår frånvaro när andra tänder ljusen i novembermörkret. Det ger ork att leva lite till och mod att dö när det är tid för det, om det får ha sin tid.

Lika mycket som vi inbjuds att under helgen bära minnet av kära som dött och att fira våra kristna helgon, lika mycket är allhelgonahelgens rum ett möjligt möte med vår egen förgänglighet.

When this kiss is over it will start again. It will not be any different, it will be exactly the same, fortsätter Talking heads sin bild av himlen. Som en evig kyss.

Till dess får vi i helgonens fotspår söka den kärlekens väg som är så genuin och angelägen att till och med döden måste underordna sig den.

Och tänk – ibland tror jag att den vägen kan slingra sig fram mellan monster, tomtar och vinterkräksjuka.

LEDIGA JOBB

36

E-tidning

Kyrkans Tidning nr 46 2018