Tyska överlevnadsstrategin: Kyrkan ska inte växa till varje pris

Det finns systerkyrkor söder om Östersjön som kan visa Svenska kyrkan vad det innebär att leva som en före detta majoritetskyrka. Där finns flera generationers erfarenhet att ta del av.

Många kyrkor i Västeuropa ser att deras medlemmar har minskat till antalet och att de fortsätter att minska. Det är en pågående rörelse och minskningen drabbar både romersk-­katolska, lutherska och reformerta kyrkor.

Här i Sverige pekar prognoserna mot att om sex år, 2026, kommer mindre än 50 procent av befolkningen att tillhöra Svenska kyrkan. Det folkomspännande draget tonar sakta bort. Svenska kyrkan håller på att byta gestalt. Hon går från att vara en majoritetskyrka till att bli en folkkyrka i minoritet.

Inför detta faktum, som innebär förluster av olika slag, väcks många känslor: Sorg. Uppgivenhet. Förnekelse. En känsla av att slaget är förlorat. Men det kan också medföra en möjlighet att hitta en ny identitet.

Almut Bretschneider-Felzmann, ekumenikhandläggare på kyrkokansliet och doktorand i kyrkohistoria, har reflekterat över de protestantiska kyrkornas utveckling i östra delen av Tyskland och kan berätta om den resa och de erfarenheter som gjorts av att vara en folkkyrka i minoritet.

I en kommande artikel beskriver hon detta och arbetsrubriken för hennes bidrag är: Att minska med glädje? Det är en rubrik som hon hämtat från Axel Noack, biskop i Evan­gelische Kirche der Kirchenprovinz Sachsen 1997–2008, och precis som biskopen hoppas hon att den kan både provocera som ins­pirera.

– Att minska med glädje är ett uttalande som är till för att provocera. Det provocerar till att inte nostalgiskt titta tillbaka till ”glanstiderna” utan att titta framåt. Uttalandet vänder blicken framåt men provocerar för man skulle kunna tro att vi accepterar att det går neråt, kanske till och med att vi tycker det är bra.

– Uttalandet kan i sämsta fall fördjupa en känsla av uppgivenhet som kan finnas i församlingen och på medarbetarnivå ; ska vi till och med minska med glädje när församlingar ska läggas samman, när gudstjänstlivet minskar, när det blir färre körer och kyrkomusiker?

Almut Bretschneider-Felzmann, ekumenikhandläggare på kyrkokansliet och doktorand i kyrko­historia.

Den upprördheten har också funnits i tyska församlingar. Men samtidigt är det djupt teologiskt, menar Almut eftersom kyrkans cent­rum är det glada budskapet, evangeliet, som är för hela folket. Det är måttstocken och inte siffrorna och statistiken.

– Men man kan ju fastna i ett sorgearbete och i en depression också. Jag tror att uttalandet var att provocera men också att se framåt. Vad innebär det att få ett annat folkkyrko­begrepp?

– I Sverige befinner vi oss i ett läge där vi får vänja oss vid att man kan hamna i en minoritetssituation. Vi har nog inte riktigt tagit till oss att det blir så, samtidigt som vi vet att det blir så. Därför är det en viktig period i Svenska kyrkan nu när vi fortfarande är så många och resurserna ganska stora.

– Jag önskar att vi inte gjorde som kaninen som tittar på ormen och blir rädd. Det löser ingenting. Vad händer om vi är orädda och ser glädjen i evangeliet? Inte stirrar på ekonomi och antalet medlemmar.

En befolkningsmässig förändring på en ort ­eller i ett samhälle, går hand i hand med att kyrkans medlemmar blir färre.

– I avfolkningen ligger också en depression: ingen vill bo där jag bor, platsen är inte viktig, där mitt centrum är, är inte centrum för världen längre. Lyckan ligger någon annanstans.

– Frågan är hur vi som kyrka, fast vi blir färre och medlemmarna minskar, visar att det är viktigt att kyrkan finns kvar som samlingspunkt. Men också hur vi kan fylla kyrkorna när vi inte har råd att fylla dem med anställda. Det är gemenskapen som ska leva.

– Men man kan inte romantisera. Det finns mycket sorg, många tårar och förtvivlan också, säger Almut.

”Jag önskar att vi inte gjorde som kaninen som tittar på ormen och blir rädd. Det löser ingenting. Almut Bretschneider-Felzmann

Hon säger att biskop Noacks uttalande kom när kyrkan redan minskat ordentligt. Det stora medlemstappet var dessutom politiskt ini­tierat under DDR-tiden. Men hoppet om att människor skulle komma tillbaka till kyrkorna väcktes 1989 i och med måndagsbönerna och längtan efter politisk förändring – då strömmade folk till kyrkorna.

Men redan året därpå, 1990, såg kyrkorna att de hade lika få medlemmar som tidigare. En bakomliggande orsak kan vara att så många människor i östra delarna av Tyskland är icke-konfessionella i tredje generationen, det normala var och är att vara okyrklig, icke-konfessionell.

– De långsiktiga förändringarna som startade under 1950-talet har medfört att det i den östra delen av Tyskland uppstått ett nytt fenomen som kallas ärvd icke-konfessionalitet. Okyrkligheten förs vidare i en tredje generation.

Men det finns också glädjeämnen i berättelsen om kristenheten i östra Tyskland, fortsätter Almut. Kyrkorna står för ett variationsrikt och utvecklat pedagogiskt arbete i församlingarna men också i skolväsendet. När kyrkorna under DDR-tiden blev utestängda från uppdraget att undervisa och ingå i utbildningssystemet, tog man egna initiativ och satsade på kvalificerad utbildning av pedagoger.

– Pedagogiken blev en överlevnadsfaktor för kyrkan i en diktatur, skriver biskop Mikael Mogren i sitt herdabrev. Och även efter murens fall blev kyrkans undervisning en central fråga för de protestantiska kyrkorna i östra Tyskland. Då tog man över systemet från västra Tyskland med att låta skolans religionsundervisning vara konfessionell, valfritt protestantisk, katolsk, judisk eller humanistisk.

– Möjligheten öppnades att etablera konfessionella friskolor. Konfessionella förskolor fanns redan före 1989 och är fortfarande mycket uppskattade av både kyrkomedlemmar men också av de nya föräldragenerationer som ärvt sin okyrkliga icke-konfessionalitet.

– De skickar sina barn till kristna förskolor och vill att deras barn ska få något som de själva inte fått. Höra att det finns något som är större och som bär. Sedan betyder inte det att barnen eller föräldrarna blir medlemmar i kyrkan. Inte alls. Det ställer nya frågor till kyrkan: hur hittar den nya, mer flexibla välkomnande former av medlemskap?

Foto: Getty

Hon säger att de 187 protestantiska friskolorna har långa väntelistor och att föräldrar står i kö för att anmäla intresse för sina barn.

Det frivilliga engagemanget är också högt och kyrkorna är beroende av de frivilligas icke-arvoderade arbetsinsatser. Här finns också en utbildning av predikanter som kan jämföras med Svenska kyrkans veniater.

– Men de har en bättre utbildning i Tyskland, säger Almut. De har en annan yrkesbakgrund och läser in en tvåårig teologisk utbildning på deltid och distans.

Efter godkänd examen får predikanterna rätt att leda gudstjänster och kan hjälpa till med att upprätthålla gudstjänstlivet.

– Det obetalda frivilligarbetet får delvis ersätta anställda i kyrkan.

Hur ser man på mission?

– Mission är ett väldigt laddat begrepp. Det finns en bild av mission som är negativ. Men kyrkans närvaro i samhället, i det offentliga rummet, är hennes mission. Mission är att visa vad man älskar och vad man ser som värdefullt, menar Almut.

– Vi kan visa samhörighet i en tid som mest tittar på ”vad kan jag få?”. Kyrkan har en annan berättelse att dela. Den delar jag med stolthet. Men kyrkan ska i tider av nationalism, populism och polarisering inte växa till varje pris.

Möte i Gethsemanekirche, Östberlin, den 12 oktober 1989, när cirka 1 000 östtyskar bad för fängslade demokratikämpar.

En annan central fråga för kyrkorna i östra Tyskland är hur kyrkorummen används, hanteras och bevaras. Eller överges. Almut berättar att det efter murens fall på många platser bildades lokala föreningar för vård av kyrkobyggnader. Genom dessa tar församlingsmedlemmar, tillsammans med ett stort antal icke-medlemmar, hand om kyrkobyggnaderna.

– De ansöker om stöd från staten eller delstaten, från stiftelser och fonder och deltar när kyrkor restaureras.

Framväxten av vandrarhemskyrkor är ett annat glädjeämne. Dessa kyrkor används för gudstjänster men också för att vara sovplatser för människor som är på vandring eller på en cykeltur – en viktig möjlighet att vara mötesplatser och utveckla bygden.

Utmaningarna för kyrkorna i östra Tyskland liknar de som Svenska kyrkan står inför: ekonomin försämras när kyrkoavgiften minskar i takt med sjunkande medlemsantal.

Det tyska utjämningsbidraget är känsligt för vad som händer med ekonomin i stort. Lägg till detta att de statliga bidragen, som går till prästernas löner, ifrågasätts i samhälls­debatten.

– Ska kyrkorna med sina allt färre medlemmar ha rätt till denna ersättning? Det är en fråga som ställs.

En växande prästbrist är redan ett faktum och väntas bli större när fler avgår med pen­sion. Dessutom vill färre unga läsa teologi med avsikten att bli präster.

– Frågan blir var smärtgränsen för en heltäckande kyrklig närvaro går, säger Almut. Hur mycket kan en individ, en kyrkomusiker, en präst, en församlingspedagog bära? Och vad gör det med kyrkomedarbetarna att hela tiden tvingas arbeta med sammanläggningar, minskande anslag, färre medarbetare och döende församlingar?

– Vilka motkrafter finns? Vilket stöd kan kyrkogemenskapen ge för att individen ska kunna ”minska med glädje”? Det är frågor som måste ställas, menar Almut Bretschneider-Felzmann. ■

Fakta:

Taggar:

Tyskland Präst