Vi har daggdroppehjärtan och behöver Guds hjälp

Det var höst. Min far stod i allén in till äpplegården och såg ut över fruktodlingen han planterat och skött i över fyrtio år. Jag ställde mig intill och såg åt samma håll. Båda visste vi att hans hjärta var skört som en droppe dagg i solsken. Jag trevade med orden för att försöka bryta tystnaden och hörde mig till slut ställa frågan: Står du och ser ut över dina ägor? Han vände sig mot mig och sa orden som ekat i mig sedan dess: Anna, jag äger ingenting. Ingenting av detta är mitt.

Jag kände igen det där. Han hade sagt samma sak tidigare, när hjärtat pumpat ordentligt och han var ung som en örn och stark som en björn. Redan då hade han haft detta förhållningssätt till livet och till ägandet. Men nu var det inte längre bara ett förhållningssätt. Hans fladdrande, flämtande daggdroppehjärta hade fört honom allt djupare in i överlåtelsen och nu var det på riktigt. Orden kom ur en upplevd verklighet. Han visste att han inte skulle få 15 år till på denna jord fast han vädjat liksom Hiskia.

Vi gör stora erfarenheter i tider då vi vistas i gränslandet mellan liv och död, mellan jord och himmel, mellan synligt och osynligt. Det var där Jesus vistades och därför kunde han relativisera de annars stenhårda budorden. Lagar och ordningar är till för att hjälpa oss människor att leva gott tillsammans, men när buden i stället står i vägen för livet, som i fallet med kvinnan som lidit av en sjukdom i arton år, ska de överskridas.

Vi gör stora erfarenheter i tider då vi vistas i gränslandet mellan liv och död, mellan jord och himmel, mellan synligt och osynligt.

Vi lever ofta våra liv som om allt bara kommer att fortsätta som vanligt. Trots att det enda vi egentligen vet är att allt kommer att förändras. Ja, allt är i förändring. Ständigt! Jag anar hur Gud vandrar vid vår sida genom denna föränderlighet som en hemlig reskamrat. Med plirig blick flödande av kärlek kikar Gud nyfiket på var och en av oss med sin himlastormande längtan efter att vi ska lära oss upptäcka och känna igen var livet, helandet och flödet i tillvaron finns. Urskilja och sedan följa.

Vågar jag bli så där mjuk, följsam och lyssnande för var Gud vill leda mig? För Guds, mina medmänniskors och min egen skull? För hela Skapelsens skull? Hur tar jag mod till mig och ber Gud om hjälp att bli lika fri som bäcken som rinner ner över fjällsidan. När fjällbäckens vatten möter en sten stannar inte vattnet utan söker sig mjukt i en båge runt om hindret. För vattnet funkar ingen rigiditet, bara smidighet och följsamhet.

Att vara fri i Kristus betyder inte att jag är fri att göra precis vad som helst som faller mig in. Då segrar med all sannolikhet Tomhetens välde. Snarare innebär det att jag är fri att lyssna in vad Gud, min Skapare, Mästare och Vän, säger till mig och vill mig. Det sker på många olika sätt och pågår ständigt. Gud ger sig till känna genom bibelordet, i mässan, i skapelsens skönhet eller skörhet och utsatthet, i mötet med en annan människa
eller hur nu Gud väljer att tala till just mig. Helst ska jag lyssna med en andlig vägledare eller medvandrare vid min sida.

Jag behöver be om nåden att inte ha någon annan längtan eller vilja för mitt liv än att följa detta tilltal som ytterst är Guds egen längtan efter mitt hjärta, min närhet och min efterföljelse.

Vi har egentligen alla daggdroppehjärtan, sköra som dagg i solen. Det är när vi väl inser det som vi kan börja be Gud om hjälp, lyssna och följa. På riktigt.

Anna Alebo
präst