Vore man likgiltig för Guds helighet betydde den ingenting

En mig närstående agnostiker noterar ofta den animositet han ofta tycker sig se, kristna emellan. Han tycker det verkar som att vi ägnar mer kraft åt att kriga mot varandra än att hålla ihop inbördes. En förklaring till detta inbördeskrig finner vi i texterna denna vecka.

Paulus skriver i Romarbrevet ”Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud”. Det är ju just på grund av att Gud är helig och Hans bud, så som man uppfattar dem, också är heliga som kristna känner sig hotade av att andra kristna kommer till andra slut­satser än de själva.

Om man vore likgiltig för Guds helighet så betydde den ju ingenting! Då kan man precis lika gärna gå på bio som fira gudstjänst, lika gärna svära som att be. Men så fort människan erkänner något i sitt liv som ”heligt” blir mötet med andra uppfattningar av samma helighet problematiska.

Paulus verkar se en direkt koppling mellan Guds helighet och att kristna inte ska döma varandra. Det kan låta motsägelsefullt; ju heligare man uppfattar Gud, desto större anledning får man ju att döma andra! Men tydligen är den tendensen, enligt Paulus sätt att se, en frestelse. Att Gud är helig har bäring också på Honom som domare. Det är något jag ska vara tacksam för, såväl i förhållande till mig själv som gentemot andra –  att det bara är den som är helig som får döma. Eventuell mänsklig självrättfärdighet undanbedes!

Vi har det till exempel i orden om flisan och bjälken (Matteus 7) och i Jesu ord till folkmassan som gaddat ihop sig mot henne som varit otrogen i sitt äktenskap (Johannes 8). Samma förhållande, fast uttryckt mer positivt, återfinner vi i berättelsen om Josef som förlåter sina bröder (fastän de sannerligen inte förtjänat det) och förstås i Jesu ord: Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör (Lukas 23:34).

Låt oss leka med tanken hur samtalsklimatet i kyrkan sett ut om vi från och med i dag skulle tillåta både oss själva och andra att ha våra uppfattningar dock utan att hemfalla åt det som en ledarskribent kallat ”det goda hatet”, alltså den indignation vi själva bedömer som rättmätig, eftersom vi utgår från att det är vi själva som är de goda. Skulle det vara möjligt?

Att vara människa helt och fullt, med allt vad det innebär av tankar, värderingar och övertygelser – och samtidigt vinnlägga sig om att inte hata någon, ens dem man bedömer som onda. Vi får be, med Jesus: Fader, förlåt dem… och vi får sörja över den synd och det mörker vi ser, ja, vi ska nog göra det men vi kan bara göra det på rätt sätt om vi sam­tidigt tackar Gud för att det är Han som är helig, som kommer att döma var och en.

Ja, dessutom verkar Paulus mena att vi har ansvar för varandra, inte bara vad vi tycker utan hur vi tycker det vi tycker. Sartre var visserligen ateist men jag tror Paulus skulle hållit med honom i det han skrev: ”människan är ansvarig för sin passion”. Det räcker inte att ”ha rätt”; vid domen kommer det att visa sig hur vi tyckte det vi tyckte, vad våra åsikter ledde till, i förhållande till människor runt omkring oss.

Det är spännande att fundera över vad en lebeman och fritänkare som Sartre hade tyckt om Jesu ord: ”gå nu, och synda inte mer.” Hade han tyckt att ­Jesus var undfallande, hade Sartre som den över­tygade existentialist han var tyckt att Jesus komprometterade människans plikt att välja och att stå för sin handling? Det finns en kyla i den ateistiska existentialismen, det finns ingen nåd. Det är något vi ska vara tacksamma för, att det är Jesus som är vår Herre, även de dagar då vi tycker att vi klarar oss rätt bra på egen hand.