Jag ser oss alla den där dagen: förberedelserna och förväntan. Hettan utanför och dammet som yr. Någon ber intensivt, en annan ägnar sig åt de liturgiska textilierna, en tredje filar på predikan. Några tänker att det får väl bli som det blir, den här dagen som alla andra dagar.
Vi är alla där på tempelgården, med Sakarias, den gamle barnlöse mannen. Så händer det: ett gudstilltal!
Om det är en röst eller ett sken, om den har kläder eller kropp, det vet vi inget om, men vi får veta vad den gudomliga budbäraren förmedlar: Du ska äntligen bli pappa, Sakarias! Och det är inte vilket barn som helst ska födas, utan en profet, en som ska få många människor att vända tillbaka till Gud.
Det var en lång rad av omständigheter som ledde fram till mötet. Dels det lyckliga sammanträffandet att Sakarias avdelning var i tempeltjänst just den dagen. Dels var det rena rama turen, om en får tro evangelisten Lukas som skriver att det var genom ”den sedvanliga lottningen” som Sakarias blev den av prästerna som fick gå in i Herrens tempel för att tända rökelseoffret.
Det var då det hände, det var där som ängeln visade sig för Sakarias och lämnade sitt omskakande besked.
För Sakarias var det svaret på en livslång bön. Han förlorade förmågan att tala och blev stum i många månader. Först sedan Johannes blivit född återfick han talförmågan och utbrister då i lovsång, en av Nya testamentets vackraste.
Sonen som föds lär vi känna som Johannes döparen, en särling som kom att leva i öknen, som döpte Jesus och vars huvud serverades på drottningens fat. Som profet blev också Johannes missförstådd: han siade inte om framtiden, han kritiserade sitt eget nu. Och jag tänker: vad ska vi med profeter till, om de inte förändrar oss?
Det som hände i mötet med ängeln var både förberett och oförklarligt, både ett förebud och en fullbordan. Det är sådana ögonblick som lyser genom Bibelns berättelser, som skimrar genom texternas virrvarr.
Det är sådana ögonblick vi suktar efter, för de är underbara att berätta om, och att återvända till. Men innan varje sådant möte har ett stort arbete utförts, en lång rad beslut är redan fattade. Förtvivlan måste finnas där, och längtan. Och något måste sättas i brand.
Jag ser oss alla den där dagen; ökenranden, sommarnattens ljus. Kanske är det endast en sak vi kan veta: att Guds tilltal troligen inte kommer på det sätt eller vid den tidpunkt vi förväntar.
Guds ängel kommer troligen inte ens när vi behöver den som bäst. En dag finns det bara där; ditt bönesvar, klätt i besynnerliga kläder.
Anne Sörman
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR