Jag har svårt att värja mig mot bilden av ljuset som står i centrum i en mörk värld. Det finns ändå hopp, det finns ändå möjligheter, och jag sjunger orden om och om igen för mig själv dessa dagar när världen känns hopplösare än på länge.

Det handlar om det mest grundläggande i livet, det som inte är artificiellt utan äkta och livgivande. Det som på ett eller annat sätt talar om hopp, om möjligheter. När folket i öknen är på väg att ge upp faller mat från himlen, tidigare har ljuset i form av en eldstod lett dem på vandringen och när vattnet tog slut springer en källa fram ur klippan.

Detta går igen i det Jesus säger. Han talar om sig själv i dagens text som just livets bröd, men i andra sammanhang som världens ljus och levande vatten. Det mest centrala, det mest basala, det nödvändigaste. Det som talar om hopp, om möjligheter.

Det är inga tecken eller mysterier, utan vardagsrealism: mat, ljus, vatten det är vad människan behöver. Samtidigt handlar det ju om något helt annat.

Jag lyssnar på sången igen när jag läser om hur lärjungarna söker upp Jesus på andra sidan sjön. Då märker jag hur rytmen oroar, hur trummorna känns oregelbundna och motsäger röstens lugn.

Kanske delar lärjungarna samma oro när de ber Jesus om tecken. De vill så gärna ha en sorts bekräftelse – men Jesus ger inte det – inte på det enkla sätt de begär.

Livet är inte särskilt enkelt eller rätlinjigt. Jag tror trummorna vill förmedla det, samtidigt som vi inte kan leva enbart av oro. Våra liv behöver det nödvändiga: hoppet om nya möjligheter. Och det hoppet kan beskrivas i de mest vardagliga tingen: ljus, vatten, bröd.

Det är vad Jesus säger. Det är vad vi gör när vi samlas kring bönens tända ljus, dopets vatten, nattvardens delande av brödet. Det mest vardagliga, det mest väsentliga. 

Jag tror inte att det är en tillfällighet att en av de andra sångerna på albumet ”Blackstar” har titeln ”Lazarus”. En tydligare riktningsvisare än berättelsen om Jesu vän Lasarus är svår att hitta. Lasarus, vännen som varit död och väcks till liv av Jesus.

Riktningen är tydlig. Den går från död till liv. Det är inte genom mirakler och märkligheter som Jesus vill leda oss genom livet, utan genom det mest vardagliga och då inte som vi oftast tänker genom liv till död, utan tvärtom – genom död till liv. 

Det är klart att David Bowie är fullt medveten om vad Lasarusberättelsen innebär, särskilt med tanke på att David Bowie dör den 10 januari i år, två dagar efter det att skivan släppts.

a solitary candle, in the centre of it all/
i alltets mitt, ett ensamt ljus
”Blackstar”, D Bowie

Jonas Persson

präst