Kyrkan gör upp med förtrycket av det samiska folket

Blir det något panelsamtal? Ett seminarium med ceremoniell inramning? Det är inte långt kvar till den elvahundrasidiga Vitboken går i tryck och Maja Hagerman frustar lite som en ivrig häst i spiltan: Visst borde detta arbete få en sjösättning som anstår det starka ärendet! Än har ingen kallelse dykt upp i brevlådan, men det kanske kommer.

– Det här handlar inte bara om Svenska kyrkan. Poängen med Vitboken är att kyrkan går i bräschen för en större process som ska lära oss förstå hela statens och vetenskapens roll och hur en rad ledande funktioner i samhället var infärgade av rasläror.

Samerna är Sveriges urbefolkning. Förtrycket av detta folk började för många hundra år sedan och växte till systematisk underordning med djupgående efterverkningar än i dag. Insikten om att samerna kränkts och osynliggjorts är knappast ny; under många år har insatser gjorts i syfte att bidra till upprättelse och ökad rättvisa. Det gäller även Svenska kyrkan, som inledde sitt försoningsarbete på 90-talet.

Nyutkomna Svenska kyrkan och samerna – ett vitboksprojekt är dock en särskild händelse. Aldrig tidigare har kyrkan så samlat synat sin historia på området, trettiotalet författare medverkar med forskning och kunskap.

En av dem är författaren och historikern Maja Hagerman. Hon har länge studerat den svenska rasforskningen och kom i fjol med Käraste Herman, en bok om Sveriges främste rasbiolog Herman Lundborg, även internationellt känd.

I Vitboken skildrar hon hur kartläggningen av samer aldrig hade kunnat genomföras utan Svenska kyrkans hjälp. Genom sina kyrkböcker och de lokala prästernas dubbla och helt sammanflätande roller som andlig ledare och statlig representant bar kyrkan upp den infrastruktur som var förutsättningen för Herman Lundborgs rasregistrering.

– Lundborg fick bo hos prästerna, de hade lokalkännedom och kunde berätta om folk i socknen. De kyrkliga högtiderna var användbara händelser då många människor samlades.

Eftersom kyrkan hade huvudmannaskap för utbildningsväsendet kunde prästerna gå i god för byskollärare och nomadskolelärare då det blev tal om undersökning.

– När en professor kom i sällskap av en präst lydde man.

Herman Lundborg började sin verksamhet i Lappland 1913. Ambitionen var från början att ”lösa människorasernas gåta och liv” genom att kartlägga hela Sveriges befolkning. Arbetet kom dock snart att inriktas på landets allra nordligaste del; det var där degenerationen ansågs ha gått längst och ”rasblandningen” betraktades som störst.

En av de som medverkar särskilt aktivt är Georg Bergfors, präst i Jukkasjärvi lappmarksförsamling och Vittangi kapellförsamling. Lundborg och Bergfors får en nära relation.

– Han var en av dem som direkt formade Lundborgs vision om att just samerna skulle registreras.

Prästerna var i vissa fall närvarande vid kroppsmätningarna. Särskilt mättes skallarna – skillnaden mellan ”kort-” och ”långskallar” ansågs avgörande. Blodprov togs ibland. Så också nakenfotografier. Samer har först på senare år börjat berätta om hur det kändes.

– Det har funnits en enorm tystnad bland samer kring mätningarna och en skam över att man lät sig utsättas för detta. Det var en kränkning i sig förstås, men extra kränkande i den laestadianska tradition som fanns i samebyarna och där fotografi var en synd.

Lundborg gjorde också karaktärsbedömningar. Från prästerna får han värdefulla utlåtanden. När Lundborg frågar om det finns någon by där folk är särskilt obalanserade eller inavlade har prästerna koll på det.

– I sin roll som själasörjare vet de allt om sina församlingsbor.

Maja Hagerman har haft ett rikt källmaterial. Enbart från Herman Lundborgs tid som chef för Rasbiologiska institutet i Uppsala finns över 13 000 skrivelser och
3 000 privata brev. I dem finns spår av kontakter med Svenska kyrkan, även på högsta nivå. Som när ärkebiskop Nathan Söderblom får brev från en tysk industriman som begär att få adoptera ett barn av ”nordisk rastyp”. Söderblom skickar detta vänligen vidare till Rasbiologiska institutet där Lundborg svarar att han genast tar kontakt med ett antal präster för att hitta ett lämpligt barn.

Den som söker svaret på den grundläggande frågan hur kyrkans företrädare kunde förena rasbiologins världsbild med kristen tro och människosyn blir dock besviken. Dokumenten rymmer få ideologiska resonemang.

– I den rashygieniska rörelsen finns ett värdesystem som är väldigt främmande för kristen tradition. Den säger till exempel att idén om alla människors lika värde är ett missförstånd.

Rashygienen tar avstånd från religion men använder sig av religion som metafor. Man talar om en tillbedjan av livet och har en föreställning om att steriliseringar och andra rashygieniska förbättringar följer ett slags livsprincip.

Hur ska man förstå det faktum att representanter för Svenska kyrkan deltog i det rasbiologiska maskineriet?

– Det finns två svar. Det ena är att man inte förstod vidden av rasbiologin. Vid slutet av 20-talet började man fatta vad nazismen var, då har något blivit tydligare. Men här pratar vi om 1912, 1913. Det andra svaret är att människan på något sätt alltid lyc-kas tänka två motstridiga tankar samtidigt. Jag tror att detta kan gälla delar av kyrkan, och samhället, även i dag.

I början av 1900-talet skriver Olof Bergkvist, biskop i Luleå: Precis som lapparna aldrig spelade någon utåtriktad politisk roll, har de inte varit kapabla att ta några avgörande initiativ för att utveckla sina inre villkor. Den lilla kultur de äger har givits dem utifrån.

Citatet användes av Herman Lundborg. Idéflödet mellan kyrkan och rasbiologiska kretsar gick åt båda håll.

Var Svenska kyrkan en spegel av sin tid, eller var den också drivande?

– Det fanns absolut företrädare för kyrkan som var pådrivande. Man har trott på de här idéerna. Att det finns olika typer av raser i församlingen och att det är ett bra och modernt initiativ att gå till botten med befolkningssammansättningen.

Vitboken upptas av en gedigen inledande del om försoning. Projektet ska ses som en del av något större, inte som en slutpunkt. Det bottnar i det faktum att forskning ännu återstår och i insikten om att idén om en slutgiltig uppgörelse är förrädisk.

– Att göra upp med det förflutna handlar för mig om att man ska veta om. Det här är strukturer som ekar kvar. De yttrar sig i att det finns människor som levt ett långt liv i Sverige och känt skam för att ha en samisk bakgrund.

Maja Hagerman påminner om hur vi för inte länge sedan sa att Sverige var världens homogenaste land. Det var vi aldrig. Den föreställningen byggde på att vi blundade för hela grupper av människor som alltid funnits i riket och talat andra språk än svenska.

Vad kan kyrkan lära sig av sitt agerande historiskt?

– Man ska ta till sig den obehagliga tanken att detta har funnits och färgat kyrkans historia. Om man släpper in att det här fanns ger det en kraft som är bra inför framtiden.

Det är bara hundra år sedan det hände. Vi har svårt att förstå hur man tänkte och tycker att vi själva har förstått allt så bra. Men mönstren dyker upp igen, säger Maja Hagerman. I kategoriseringar av människor utifrån ursprung.

Hon hoppas att Vitboken ger samerna styrka i de rättighetsdiskussioner som återstår. Det gäller markfrågor, samlingarna med samiska kvarlevor, inflytandet över arkiv…

– Att kyrkan nu bidrar är mycket viktigt. Hela den samiska erfarenheten måste in i historieböckerna.