Levande tro i nya hemlandet

Att gå på ugandisk fest i S:ta Eugenia katolska församling är lite som att åka på retrosafari till 80-talet. Festborden är dukade och finkläderna nystrukna. Flera kvinnor bär fotsida glansiga klänningar i starka färger och veckade puffärmar, som för tanken till teveserierna Falcon Crest och Dynastin.

Snart ska dörrarna slås upp och festmaten bäras in. Vi ska slänga oss över väldoftande kyckling, kryddat ris, bönor och piroger samtidigt som vi lyssnar till körsång, ambassadörstal och tre trummande nunnor från Düsseldorf.

Värd för festen som hålls varje år är Uganda Catholic Community of Stockholm, där Henry Muyingo är ordförande. Han är forskare vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, och kom från Uganda till Stockholm för drygt 25 år sedan. I dag är han medlem i pastoralrådet men minns tydligt sitt första besök i kyrkan.

– Mitt första möte med S:ta Eugenia var en känsla av tillfredsställelse. Det var en gudstjänst som jag förstod. Att liturgin alltid är den samma oavsett vilket språk som talas, gör att man vet exakt vad som ska hända i gudstjänsten.

Katolicismen är rätt sträng men samtidigt förlåtande, säger han.

– Vi är människor och vi kommer att synda. Bikten ger oss alltid en ny chans. Det gör det också lättare att hitta till kyrkan i ett främmande land och det känns bra för en nyanländ. Jag mötte också några ugandier där och det var stort för mig.

Varje söndagskväll hålls en mässa på engelska. I bänkarna sitter människor från bland annat Uganda, Filippinerna, USA och Västafrika. Många går hit av rent praktiska och tidsmässiga skäl eftersom de arbetar på söndagar.

Själv växlar han mellan den svenska och engelska mässan. I den engelskspråkiga mässan lockar det familjära, möjligheten att få träffa landsmän och känna samhörighet. Den är som en liten utflykt i världen, menar Henry Muyingo.

Samtidigt väljer han ibland den svenska mässan för att knyta kontakter men också för att faktiskt undvika sina landsmän.

– När vi träffas diskuterar vi ofta det politiska läget i Uganda, men ibland vill man bara gå till kyrkan för att be.

Själva gudstjänsten skiljer sig inte så mycket från den svenska, men han saknar en kör.

– Mässan är mer stillsam än vad jag är van vid från Uganda. Jag har växt upp med körmusik och mässan behöver lite mer liv.

Just nu finns det en filippinsk kör och en ugandisk kör och församlingen börjar sakta vänja sig.

Dagen till ära sjunger den ugandiska kören den gamla klassiska väckelsesången Bringing in the sheaves, men också en ugandisk hymn, Namugereka atuwa ebirgungi (Vi tackar den Gud som ger oss alla gåvor).

Kollekten bärs fram till altaret tillsammans med några ugandiska unga dansare i en traditionell ugandisk dans med vickande höfter. Musiken och rytmerna är medryckande men det är få som vågar klappa takten till musiken. Kanske av ovana eller osäkerhet men kanske mest för att dansen inte är en uppvisning utan en del av mässan.

– I Sverige har vi den dansen ihop med kollekten bara en gång om året. Däremot borde folk vara lite mer aktiva för att få mer liv. Inte bara tre personer i en kör men många. Min förhoppning är att det med tiden kommer att förändras och bli lite livligare.

För Henry Muyingo fyller kyrkan i Sverige en mycket större social roll än vad den gjorde hemma i Uganda. Där är katolska kyrkan en viktig samhällspelare eftersom man inte har samma socialförsäkrings- och välfärdssystem som i Sverige. De bästa skolorna och sjukhusen är byggda av kyrkan.

– Här i Sverige behöver man inte gå i kyrkan av ekonomiska skäl eller utifrån ett socialt tryck. Ingen ser ner på dig om du inte går i kyrkan, det gör att den får en helt annan lockelse. Folk kommer av fri vilja.

I gudstjänsten är det lätt att man söker sig till folk från samma land. Därför är det en utmaning att skapa strukturer så att församlingsmedlemmarna möts över gränserna.

– Efter mässan på engelska har vi börjat igen med i kyrkkaffe en gång i månaden, vilket var helt främmande för oss från Uganda. Men jag börjar märka att folk pratar mer med varandra nu.

Går det att skapa en större samhörighet och gemenskap?

– Jag är otroligt optimistisk. Vi står i en situation med ännu mer invandring av kristna till Sverige. Därför måste vi vara medvetna om möjligheterna. Kyrkan är en bra plats att integreras och hitta nätverk i nya landet.

Marie Starck