”Nyman missar Coakleys kontext”

Lovisa Nyman kritiserar i sitt inlägg i Kyrkans Tidning Sarah Coakley för hennes syn på begärsformation i sin Theologie Totale. Speciellt riktar sig Nymans kritik mot betoningen Coakley gör av vikten av kontemplation samt att Coakley skulle vända sig emot det sekulära samhället och dess sätt att finna lösningar på aktuella samhällsproblem.

När jag läser Nymans kritik, känner jag inte alls igen den Sarah Coakley som jag bekantat mig med. Lovisa lyfter fram flera punkter jag önskar kommentera.

Bland annat skriver hon ”Att begäret hos människan skulle vara en svaghet som hindrar människan från att vända sig mot det som är det enda rätta…”. Sarah Coakley har aldrig talat om desire (begär/längan) som en svaghet, utan snarare tvärtom. Coakley skriver att begären i oss människor är som ett mönster för hur Gud längtar efter oss och därigenom för hur vi har begär till Gud.

Vidare betonar Nyman att Coakley framhåller sexuell askes som den viktigaste vägen till omformning av begär. Det är en missvisande bild av Coakley. För det första talar Coakley alltid om begär i plural. Coakleys syn på människan är att vi har många olika sorters begär och att de alla är i o-ordning. Detta innebär att den kontemplativa metoden är sammanlänkad med asketisk praktik av många olika slag. Deltagande i gudstjänst eller avhållsamhet från mat, lyx, maktutövning och underhållning är minst lika formativt som den sexuella askesen.

I den kontemplativa metoden är det inte enbart så att våra begär riktas mot rätt håll, utan de kommer även i rätt relation till varandra. I vissa fall visar den teologiska traditionen Coakley anknyter till, kan begären till och med helt omformas eller förvandlas.

Vidare skriver Nyman att Coakley hävdat att “I slutänden är därför all sekulär feminism och all feministteologi som stöder sig på denna dömd att misslyckas…”. Detta är att missa Coakleys kontext. Coakley skriver, både i boken God, Sexuality and the Self: an essay on the Trinity samt i sina samtal om kön och Gud, vid Harvard Divinity School, att hon är djupt inlemmad och för evigt tacksam mot den sekulära feminismen. Vore det inte för dess frågeställningar och ifrågasättanden, skulle mycket av vikt fortfarande vara dolt för teologin. Den sekulära teologins granskande blick är och förblir central för Coakley.

Det Coakley vänder sig emot är en feministteologi som inte har ett hopp att erbjuda. Coakley tar fasta på att i många former av feministkritik har tanken fastnat i ett “kretslopp” från vilket det inte tycks finnas en väg ut. Det är just in i dessa, våra gamla banor av att upprepa mönster kring förtryckta och förtryckare, utsatta och maktutövare, som vi behöver Helig Ande. Vi behöver att den Helige Anden bryter in och kommer med någonting nytt, någonting transformerande.

Vidare skriver Nyman att Coakleys teologiska slutsatser alltid kan ”bemötas med argumentet att hon inte har kontemplerat tillräckligt eller på rätt sätt”. Detta är en grov misstolkning. Hela grunden till den kontemplativa metoden som Coakley efterlyser är ju just det att våra egna strävanden alltid missar målet, att vi behöver den Helige Andens rening för att kunna se med en kärleksfull blick, höra med ett lyssnande öra och omfamna främlingen med ett ömt hjärta.

Den kontemplativa bönen är inget jag kan prestera, det är inte ett rätt sätt, utan det är något som händer med oss. Den kontemplativa bönen är inte ännu en sak jag måste lyckas med för att bli en god teolog, utan det handlar om en hållning till livet och en medveten vilja att öppna upp sig själv för det okända och det skrämmande. Den kontemplativa bönen, är inte i Coakleys språkbruk det som skiljer den sekulära världen från den teologiska ordningen, utan det är just överlåtelsen som öppnar upp och möjliggör ett möte mellan världar som annars tenderar att se sig själv som världens mittpunkt.

Det blir tydligast hur och vad Coakley åsyftar med den kontemplativa bönens kraft när man ser på hennes kommande bok som behandlar rasism. Coakley tar där hjälp av Jennings Christian Imagination: Theology and the Origins of Race som visar hur vår epistemologiska grundsats (vad vi uppfattar som kunskap och hur vi kan få kunskap) är helt bunden av en färgad blick. Theologie Totale handlar ytterst om en tilltro till att teologen som lever i bön och låter sig omskapas dagligen, har en förmåga att tillföra något nytt och något gott (inte något fullkomligt!) till alla områden i vårt samhälle, för att Gud vill, hela vår värld.

Slutligen vill jag ännu explicit föra fram att jag inte uppfattar att Coakleys teologi skulle gör anspråk på att veta eller helt igenom känna den treeniga Guden som Fader, Son och Ande. Vad Coakley i stället gör, är att öppna upp för möjligheten att kommunicera kring mysteriet på ett nytt sätt. Detta gör hon genom att Theologie Totale både tar de mänskliga erfarenheterna på allvar, genom de sociala studier varje del av hennes systematiska teologi går ut på, samt genom att inkorporera konstens sätt att fånga något av det vi inte kan få ord på genom en systematisk teologisk presentation.