Rädslan gör oss själviska

När tillvaron förändras och inte längre är lika förutsägbar; så sker det många gånger till priset av vår självklara tillit. Tilliten till dagen i dag, till dagen i morgon, till de människor vi möter och till självklarheten runt vår egen plats i tillvaron. Och i ett försök att ta kontroll behöver vi handla, agera och göra – gärna praktiskt. Etablera det som är fast när livets kontinentalplattor är i rörelse.

Kanske var det därför Petrus föreslog hyddbygge, när Jesus, som var hans och lärjungarnas allt, förvandlades och de blev rädda. Något stadigt och bestående som skyddar.

Tillit har ibland beskrivits som vår, det svenska folkets, paradgren. Något som vi är bra på och har mycket av. Vi litar på det samhälle och den kultur vi är delar av. Att när vi behöver hjälp och stöd, hjälpen och stödet finns där. Sjukvård när vi blir sjuka, polis som skapar trygghet, juridisk hjälp när vi blir lurade och en rad försäkringar som faller ut när livet inte blir som vi har tänkt oss.

Men något har hänt. Tilliten till det gemensamma har naggats i kanten. En kvinna berättade hur hon med stigande oro tagit del av innehållet i sitt orange kuvert. ”I alla år har jag talat mig varm för en gemensam välfärd. Nu är jag orolig och i grunden rädd, och vet inte om jag kommer att klara mig på min pension.”

Ett annat exempel är att medborgargarden bildas. Om samhället går sönder tar medborgarna saken i egna händer, för vi har ett behov av att agera. Men medborgargardets drivmedel är rädsla. Rädsla i kombination med misstro och vanmakt.

För att få syn på långsamma förändringsprocesser som inte låter sig upptäckas förrän det har gått ganska långt, behöver vi komma en bra bit upp på berget. Till en plats där vi kan blicka både bakåt och framåt. På berget finns Mose och Elia; historiens representanter som vittnar om det som har varit. Och här finns Jesus; garanten för vår framtid och vårt hopp.

I vårt land valde vi en gång att lägga gemensamma resurser på skola och på sjukvård, och inte som i många andra länder, på en hög militär närvaro på gatorna. Men det som verkar hända nu är att den mänskliga omsorgen, den humanistiska tanken, urholkas i takt med att otrygghet och osäkerhet rycker närmare.

Min säkerhet ställs mot din säkerhet. Omsorgen om mig ställs mot omsorgen om dig. I stället för att leva öppet, och i tillit vandra både upp och ner för berget, bygger vi hyddor för att samla och för att bunkra upp. För även om mott och mal där förstör så väger den insikten lätt när vi blir rädda och känner behov av att säkra vår egen framtid.

Himlens uppmaning är inte svårtolkad. Lyssna till honom! Lyssna till henne! Från nedanför berget ropar Jesus i bröder och systrar. I barn som vill återförenas med sina föräldrar. Och vår utmaning blir att inte vända oss bort.

Med insikt om sakernas tillstånd följer ansvar. Och vi vet att om vi vill bevara det goda inom oss, måste vi omge oss med just godhet. Och det goda samhället skapas inte av sig självt. Det förutsätter att många människor medvetet tar ställning. Väljer tillit som alternativ till rädslan. Vill vi bevara vår humanitet behöver vi omge oss med humanitet. Det finns ingen annan väg.

Avslutningsvis; det är en nåd att det inte bara handlar om oss och vad vi tillsammans förmår att skapa. För hur god och välutvecklad omsorgen om den enskilde än är i ett samhälle, så har den sina gränser. Det är vår räddning att vi vilar i en vidare avsikt. Den levande Guden som ville våra liv. Jesus, Guds son, som tar med oss upp på berget varifrån vi kan se. Och den helige Ande, förnyelsen och förvandlingen som visar oss att det aldrig är för sent.

Ann Aldén
församlingsherde