Rösten är rå, rytmen markerad, ett ganska fåtal ord upprepas om och om igen som om sångaren verkligen vill att vi ska begripa allt han vill säga: Trust is a must/Trust is a must/Trust is a must/You must have trust (Tillit är nödvändigt, du måste ha tillit.) Och någonstans i mitt bakhuvud spelar stråkar. Jag vet inte varför.
Jo, tillit är nödvändigt men svårt. Jag kan gissa att du hört det förut, det där löftet. Det som låter ungefär så här: Jag lovar och svär att inte mer göra så, att inte bli så där arg igen, att inte tappa kontrollen på det sättet. Kan du då lita på det? Kanske har du hört det för många gånger? Om orden upprepas efter varje gräl, vad är de då värda? Ändå så vill vi ta dem på allvar, de löften som avges i uppriktighet ska och vill vi kunna lita på.
Hur var det då med det där att inte mer bli så där arg och rasa och gå på? Kan vi lita på uppriktigheten i orden? Jo, det tror jag, särskilt när det är Gud som avger löftet. Det är Gud som ”svär att inte mer vredgas och inte mer rasa” (Jesaja 54:9). Då får vi lita på det, annars blir tillvaron så oerhört osäker. Liksom lärjungarna får lita på Jesus när han säger ”en kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni ska se mig igen” (Joh 16:16).
Guds löften är grundläggande för våra liv. Gud har genom Jesus gett oss löftet att vara med oss, att inte ge upp om oss – vår tro handlar i grunden om att tro på de löftena. Att Jesus talar också till oss när han säger: ”jag skall se er igen, och då skall ni glädjas och ingen skall ta er glädje ifrån er” (Johannesevangeliet 16:22). Men det är ju inte så enkelt att bara för att Gud gett sina löften så tror vi på dem och lever våra liv i godan ro. Löftena måste vi ständigt erövra, vi måste hela tiden leva i och öva oss i tillitens svåra konst. ”Trust is a must/tillit är nödvändigt”.
När han var sju år drabbades Ian Dury av polio och var fram till sin död 2000 en av få framträdande rockmusiker som tydligt visade ett funktionshinder – så tydligt och frispråkigt att den sång han skrev för Internationella handikappåret 1981, ”Spasticus Artisticus”, förbjöds av BBC.
Poängen med sången är refrängen där alla stämmer in i ”I’m Spasticus/jag är den spastiske” för att markera hur handikappbegreppet är relativt, beroende av omgivningen. Jag tror att det finns något i hans historia som gör att han med en självklarhet som ingen annan kan sjunga orden ”Trust is a must”.
Tilliten är nödvändig, både mellan människan och Gud och mellan människor. I min mening är det grunden för kristen tro. Märkligt att det formuleras så självklart av någon som tydligt ställde sig utanför kyrkan – det fick inte förekomma några präster vid hans begravning. Kanske är det därför jag litar så mycket på hans ord. Han var märkt av tillit och bristen på tillit, gjorde sig inte till och sjöng oerhört vackert om livet. Mot slutet av sången sjunger han:
Hope helps you cope/Hope helps you cope/Hope helps you cope/You can cope with hope
(Hopp hjälper dig att hantera livet, du kan stå ut med hjälp av hopp.)
Tillit och hopp, grunden för vår existens. Grunden för kristet liv. Grundstenar på vägen till livet, det som är temat för kommande söndag.
Då hör jag stråkarna spela igen och känner igen dem! Det är de fem stråkarna i Tomas Tranströmers dikt Schubertiana, som avslutas med orden: den blinda ledstången som hittar i mörkret. Just så. Tillit!
Jonas Persson
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR