Biskoparna uppfattas som marionetter

Kyrkans handbok är ständigt i centrum för teologisk och liturgisk reflektion; först och främst av dem som firar gudstjänst, men också genom den granskning som den utsätts för av fackteologer, studenter och kulturdebattörer. Så har det varit alltsedan de omfattande diskussionerna om 1811 års handbok som pågick i drygt hundra år. Därefter följde omfattande meningsutbyten kring 1942 års handbok och den nu pågående granskningen kan ses som en utvärdering av 1986 års handbok.

Oavsett vad som kommer att hända med det nu aktuella handboksförslaget kan man alltså lugnt räkna med att diskussionen om Svenska kyrkans handbok ännu endast är i sin början. Diskussionen kommer igång på allvar först när en beslutad handbok börjar användas och när även internationella granskare börjar göra fördjupade studier i det som Sveriges nya handbok ger uttryck för. Under hela 1900-talet har Svenska kyrkan fått beröm för det kunniga sätt som formuleringar från den tidiga reformationsprocessen har förvaltats i nya handböcker. Detta har även kunnat vitalisera den internationella liturgiska diskussionen.

Om det nu gällande förslaget antas, lär denna kritiska granskning accelerera när det står klart att flera välgrundade synpunkter inte har vunnit gehör. Med goda skäl kan vi förmoda att detta skulle innebära en allvarlig och långvarig förtroendekris för Svenska kyrkan som demokratisk och episkopal organisation. Detta bör alla som har rösträtt i kyrkomötet tänka på, även om jag fortsätter att hävda att biskoparna, både som kollektiv och som individer, har ett särskilt ansvar.

Jag är övertygad om att alla som följer den här debatten har stor respekt för att biskoparna har flera olika roller. Det som bekymrar mig är dock den frånvaro av teologiska och principiella resonemang som deras texter andas. Tyvärr gäller detta också de svar som har kommit in på min första text. Nordung Byströms svar öppnar för att biskoparna tänker tala ut och klargöra sina teologiska argument när frågan kommer upp i läronämnden. Detta skulle vara mycket välkommet. Samtidigt ger Persenius svar inte intrycket att sådana förtydliganden är att vänta. Inte ens här är alltså biskoparna överens och vi som läser deras svar blir bara mer förvirrade, ju mer vi försöker förstå vad de verkligen menar med det som de säger.

Jag upprepar därför mina frågor: Menar verkligen biskopsmötet på fullt allvar att Carl-Axel Aurelius, Svenska kyrkans kanske mest internationellt erkände teolog i nutiden och särskilt kunnig på luthersk teologi, har kommit med ett förslag som skulle äventyra ”sakramentens förvaltande”? För mig är det helt obegripligt att en förlängd provperiod med tre år kan beskrivas med sådana omdömen. Det kräver betydligt mer teologiskt grundade argument än att bara hänvisa till beslutsprocessens former om man vill vara trovärdig i detta. Den andra frågan är hur biskoparna tolkar den Augsburgska bekännelsen ord om lärans prioritet framför gudstjänstens praktiska genomförande.

Det agerande som skulle vara önskvärt från biskoparnas håll är att man först initierar ett samtal om vad en luthersk kyrkosyn innebär och vilka konsekvenser en sådan får för sakramentsteologi och gudstjänstens genomförande. De dunkla referenser till beslutsordningar som nu förs fram från biskoparna gör det endast svårare för ärligt välmenande personer som Sven Kragh, som tillsammans med flera andra förtroendevalda ska fatta avgörande beslut och därför behöver ett underlag där den teologiska argumentationen är på samma gång både klar och enkel.

Till en fördjupad teologisk diskussion skulle med fördel även Svenska kyrkans teologiska kommitté kunna kallas in. Det yttrande som presenterades från denna kommitté om 2012 års förslag har märkligt nog inte fått så stor spridning. Yttrandet är dock mycket balanserat och genomreflekterat, vilket gör att det borde vara en självklar utgångspunkt i den fortsatta debatten. I linje med dessa synpunkter skulle en genomarbetning av gudstjänstens språk och teologi kunna bli riktigt berikande, om man endast lät de inblandade få arbeta i lugn och ro och inte pressas in i ett i förväg bestämt tidsschema.

I luthersk teologi är enheten i läran det centrala. När man vet och är ense om vilket syfte gudstjänsten har och vilken grund den vilar på har man den nödvändiga grunden för att kunna leva i evangelisk frihet. Det hör till tragiken i den nu pågående diskussionen att det sätt som biskoparna agerar på har uppenbara likheter med det sätt som påvens sändebud motarbetade den evangeliska rörelsen på 1500-talet med hänvisningar till kyrkorätt, kollegialitet och formell auktoritet. Det enda som lutheranerna, som eftersträvade evangelisk frihet, bad om var en förutsättningslös och grundlig diskussion om det som djupast sett är kyrkans syfte.

En annan illustration av denna tragiska utveckling är att Svenska kyrkan efter år 2000 alltmer har frångått den episkopala strukturen och antagit den anonyma centralorganisationens former. Därmed uppfattas biskoparna som marionetter i ett spel där den verkliga makten ligger i Kyrkans hus i Uppsala, snarare än i relationen mellan de gudstjänstfirande församlingarna och deras biskop. Det enda alternativ som de biskopar som vill värna om biskopens traditionella ställning i Svenska kyrkan nu har är att personligen klargöra vilken ståndpunkt de har i teologiska frågor och agera efter detta.

Med tanke på den historia som Svenska kyrkan redan nu har, med olika kyrkohandböcker som i historiens ljus har fått oerhört skiftande domar av eftervärlden, behöver alla som anser att det nuvarande förslaget är färdigt för beslut personligen gå i god för den teologi och de överväganden som blir gällande ordning om förslaget går igenom.

Om man inte är beredd att göra detta, skulle det ärligaste och mest välgörande vara, om man vågade erkänna att det nuvarande förslaget inte håller måttet och att det saknas övertygande argument för att skynda igenom ett beslut om detta under 2017, det år som skulle vara ett reformationens år för Svenska kyrkan.