Klockringning

Ringa i kyrkklockor för "fara å färde" historiskt aningslöst

Det finns en dyster och skrämmande historia av att ringa i kyrkklockor för att varna för farliga människor. Använd dem bara till gudstjänst och själaringning. Det skriver debattören och musikprofessorn Mattias Lundberg.

Under senare år har det förekommit ringning från Svenska kyrkans klockor i politiskt laddade sammanhang. 2014–2015 ringdes vid flera tillfällen bland annat i Jönköping, Borlänge och i Visby under demonstrationer hållna av numera nedlagda extremistgruppen Svenskarnas parti.

Under Almedalsveckan häromveckan ringdes vid ett seminarium arrangerat av journalisten Thomas Gür i Visby domkyrkas närhet (domprosten Mats Hermansson har sedan dess bett om ursäkt och tillstått olämpligheten i tilltaget).

I vissa fall har beslutsfattare, i regel kyrkoherdar och domprostar, vid sådana incidenter uppgivit att man avsett störa pågående möte, i andra att man ringde ”fara å färde” för övriga på stadens gator, alltså så som i äldre ringarsed kunde göras till exempel vid stadsbrand. Man framstår därmed tämligen aningslös inför den roll kyrkans klockor spelat i upprätthållandet av auktoritetsanspråk i västkyrkans historia.

Kyrkans klockor skulle hängande i stadens och bygdens högsta torn garantera en överhet som inte kunde ifrågasättas, ljudlandskapet var en direkt verkställan av den makt man ansåg sig förfoga över. Detta är naturligtvis förklaringen till många med dagens synsätt märkligt detaljerade regler, där till exempel lutherska kyrkor inte fått ha större klockor och högre torn än katolska kyrkor i Habsburgska riket, och det totala förbudet mot klockor i andra kyrkor än lutherska, i de områden fursten gett sitt stöd till den bekännelsen.

Historiskt går det en mycket skarp linje mellan ringning som rör kyrkans inre liv och den som inte gör det. Detta är absoluta grundkunskaper inom den så kallade campanologin (vetenskapen om klockor och klockringning), men möjligen mindre känt i kyrkan och samhället i stort i dag.

Den löpande ringningen för kyrkans egna rituella och andliga ändamål utgörs främst av kallelse till gudstjänst, själa- och tacksägelseringning för födda och avlidna (där man i Sverige genom sofistikerad ringarsed med stor- och lillklocka bland annat över stora avstånd kunde ange den avlidnas kön och ålder) samt helgsmålsringning (markering av punkten för helg- eller festdags inträde kvällen före dess första Mässa).

Ringning för syften riktade mot yttre faror i form av andra människor har däremot en mycket dyster och skrämmande historia, som nutida berörda parter förefaller förskräckande aningslösa inför.

I överretad fruktan för ottomanska armen och dess religion har man sedan mitten av 1300-talet både försökt injaga fruktan hos besökande ottomaner, störa deras bönetimmar och varna kristna med ”fara å färde” just under de muslimska bönetimmarna. Argumenten den gången var närmast exakt desamma som vi fått höra från beslutsfattare i svenska kyrkan under de senare åren.

I Böhmen och Schlesien var man speciellt flitig, och lät till och med på många håll förstärka klocktorn och uppföra nya, med så kallade ”Turkenglocken” (’turkklockor’), som helst skulle vara tillverkade av metall från beslagtagna ottomanska kanoner.

Calixtus III (påve 1455–1458) lät med kraft påbjuda seden i hela sin kyrka, alltså så även i Sverige – det har ”ringts mot turken” i Visby under senmedeltid, precis som det denna sommar gjorts mot ett journalistiskt seminarium.

Klockor har även använts för att störa minoritetsuppfattningars sammankomster och böneliv, så bland annat i Zürich, där anabaptisterna bekämpades hårt med ringning av klockor (vilka här av teologiska skäl förlorat sina tidigare liturgiska funktioner) och när de under närmare hundra års tid lät avrättas av stadens kyrkliga råd skedde detta i flera fall just till klockringning.

Den gamla seden att ringa ut världsliga maktanspråk dör inte så lätt. I habsburgska riket föreföll ”turkringningen” vara borta för alltid under 1600-talet, bara för att blossa upp lika starkt på 1680-talet, när Ottomanska hotet återigen upplevdes större.

”Ringning mot kyrkans fiender” i form av dissidenter och andra bekännare utlöste inte sällan upplopp, som i Bayerska städer under Wilhelm V:s tid på 1590-talet. På 1900-talet var kyrkornas klockringning nära förbunden sluten med nationalistiska känslosvall, till exempel i Belgien mot Tyska trupperna, som vi kan läsa i Henry van Dykes dikt ”Klockorna i Malines” 1914.

Samma tyska rike manifesterade också sin makt med klockringning från kyrktornen, och många tyskar har firat gudstjänst, gift sig och begravts till klang av klockor som gjutits för rent politiska syften – till exempel den stora så kallade ”Hitlerklockan” från 1934 i Pfalziska byn Herxheim.

I Sverige är vi besparade från klockor med inskriptioner mot ”kyrkans fiender” realpolitiskt, men vi har som framgått även här en historia där kyrkklockor ställts i den värdsliga maktens tjänst, och använts för uppvigling och ljudmässig maning till underkastelse.

Låt oss därför i vår tid och i framtiden vara ytterligt försiktiga att använda våra kyrkklockor för andra syften än kyrkans egna liturgiska ringning – kallelse till gudstjänst, helgmålsringing, samt själa- och tacksägelseringning. Då kan klockklangen fortsätta ljuda utan att laddas med obehagliga övertoner.

  • 1 Kommentar

    Logga in för att kommentera

  • Birgitta Schönbeck Persson

    Klockringning är ett gammeldags sätt att meddela något aktuellt och varnande . I dagens digitala tid har vi mobilen . i Nutid har kyrkans ledare i panik ringt i kyrkklockorna för att skingra oliktänkande organisationer som känns hotande utanför kyrkan .. Hot och våld måste förbjudas i lag . Kyrkans ledare måste dock bli bättre på att möta dessa oliktänkande med respekt för vår demokrati .Ta dialogen visa på de ideal kyrkan bygger på. Vi har en verklighet att hålla oss till. Vi måste helt enkelt ha modiga kyrkans ledare..

Mer inom samma ämne