Släpp taget om krampen

Många angelägna samtal pågår om kyrkan, hennes uppdrag och framtiden. Mycket tänkande verkar handla om resultatsiffror, verksamhetsökning och nya, festliga koncept. Annat handlar om att bevara kärnan och traditionen.

Omvärldsanalyser dyker upp då och då. Dessa berättar för oss om hur samhället runt omkring oss ser ut; befolkningssammansättning, åldrar etc. Man skulle kunna tro att vi vet väldigt mycket om vår omvärld och har goda instrument för att  forma en verksamhet som appellerar till människor i vår tid. Men så ser verkligheten knappast ut.
 
Vi lever i högsta grad i en tid av andligt sökande och intresse för livets stora frågor. Det skulle vara spännande att få veta hur många människor som varje vecka söker sig till samlingar med erbjudanden som handlar om livets stora frågor. Jag tänker på utövande av olika program och tekniker, på idé-mässiga samtal och möten, på samlingar som inbjuder till stillhet, meditation och bön, dock inte i kyrkornas hägn.

I kyrkan vet vi mycket om de andra stora religionerna. Vi har, tack och lov, bejakat religonsdialogen.
Men vad vet vi om den domän som inte bär namn av en viss religion? En domän som, inte sällan slarvigt, sammanfattas i begreppen New Age eller Nyandligheten? Vad vet vi om den stor andliga längtan som idag får människor att söka sig till sammanhang av icke-kyrklig natur, men där sökandet och längtan tas på allvar?

Bevarandets kramp gör oss mycke trötta. Att sitta och krampaktigt försöka hålla fast om det som varit, utmattar oss. Förflackning och förytligandet gör kyrkan ganska ointressant i en tid då människor söker djup och mening,människor mätta och trötta av välstånd, aktiviteter i massor och enorm stress.

Att våga lämna och öppna upp för nya viktiga samtal och dialoger, orkar vi det? Utbildningar och kurser som putsar på ytan har vi ägnat oss åt i många år nu. Det är kanske dags att öppna dörren och möta den eld av andlighet och längtan som drar fram, alldeles intill oss.

Rigmor Borg
Präst i Kullavik

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Anders
SteNors: att dö med Jesus, ett andligt martyrium där egot dör och översvämmas av Guds Heliga Ande ÄR dopet. Eller snarare det är att stiga så djupt in i dopet, genom Guds nåd, att det gör det möjligt att bli en av de lärjungar som "redan innan de dött[fysiskt]" stigit in i Guds Rike och likt Petrus, Johannes och Jacob på berget se Jesus djup: se honom som strålande ljus, tills, som det står, endast Jesus var där. Endast ljus. Starkare än den här världens sol.
En anonym en
Till SteNord: "("Det är så lättlättlätt, när man har fribiljett" funkar inte i praktiken)" Just det som du säger nu försökte jag ha sagt här i min sista kommentar. http://www.kyrkanstidning.se/debatt/gor-vi-tillrackligt?page=2#edit-field-approve-post-rules Jag menar att vi fick ingen fribiljett genom korset utan behöver fortfarande ' ha ihjäl "den gamle Adam" för att återfödas'. Och det är en lång och besvärlig process, händer inte plötsligt hokus-pokus. Så jag förstår inte på vilket sätt menar du att jag gör det LÄTT för mig. Eller menar du kanske egentligen att jag gör det för lätt för GUD? Att Han kommer för lätt undan om inte Hans Son behövde lida på korset. Att vi skulle betrakta detta lidande som något gott i sig. I så fall frågar jag varför vi inte hyllar Judas Iskariot som drog sitt strå till stacken så att Jesus kom upp till det där korset.
SteNord
EAE, Du kritiserade Gud för att ha krävt sin sons död som försoningsoffer. Jag fattar att du mellan raderna kritiserade en vanlig kristen vanföreställning. Men du skrev vad du skrev. Vi är nog hyfsat överens om religionernas ursprung. Utsagor om det outsägliga blir man aldrig överens om, men bättre mellan dom som inser att det ÄR outsägligt. (Och oemotsägligt...) Judas lyfts i "Jesu sista frestelse" en bok som må vara heretisk men oerhört stimulerande för den som är trygg i sin Kristusrelation och kan tänka dynamiskt i en dynamisk verklighet. (du har förstås läst den?) Anders, att jag fick heta SteNors vill jag tro beror på närheten mellan tangenterna :-) Vi har nog också likartade erfarenheter. Skrivningen om förklaringsberget var vacker! Och igenkännlig. Jag associerar vidare till Petri spontanreaktion att bygga katedraler... Det var väl där nånstans debatten startade?
Anders
SteNord skall det vara ja. Kul att höra. Gud är stor. Men många kristna förminskar Gud genom att leva i en stelnad BILD av vad Gud är, som man känner sig mänskligt trygg med. Istället för att följa med på en okänd väg vill man ofta stanna och slå sig ned med den fina BILD man gjort.
En anonym en
SteNord: "Du kritiserade Gud för att ha krävt sin sons död som försoningsoffer.Jag fattar att du mellan raderna kritiserade en vanlig kristen vanföreställning." Precis vad jag gjorde. Jag tror ju inte på det där "försoningsoffret". En vanföreställning är det.
En anonym en
Till SteNord. Jag tror ju inte ens att Jesus LED på korset utan den Kärleken som han gav ifrån sig hade han i sig själv först, och den skyddade honom mot all smärta eftersom den var förlåtande och har inget behov av att anklaga någon för att orsaka lidande. Det funkar nämligen så att vi "beställer" de upplevelser som vi vill ha för att bevisa oss själva det som vi VILL ha bevisat. Är det andras skuld vi vill ha bevisat så lider vi, vilket vi ju ofta gör. Den ondska som riktades mot Jesus, input, omvandlades i "förlåtelsemaskinen" Jesus till Kärlek och output var SANN FÖRLÅTELSE. Det som händer med den fysiska kroppen har ingen betydelse eftersom smärtupplevelsen inte sker i kroppen utan i sinnet som TOLKAR impulserna från kroppen. På så sätt var Jesus verkligen HERREN över sin situation på korset.
Anders
Del 1) När Jesus talar om det kristna livet använder han många olika bilder och beskrivningar och öser både ur människors praktiska erfarenheter och från den gammaltestamentliga traditionen. Ett av de ovanligare sätten att tala om detta är just försoningen. Ändå har detta blivit helt centralt i västkyrkans teologi, och man har i Augustinus och William av Canterburys teologiska spår fått en trist teologisk utveckling. Kanske också som ett resultat av att Kyrkan blev sammanflätad med en mäktig stat: legalism och rättsskipning blev kanske ett viktigt tema då. Enkelt uttryckt menar ju exempelvis Gregorius Teologen att tanken på att Jesus skulle dött som ett offer till Gud (eller djävulen för den delen! det finns sådana idéer också!) för att släcka Guds vrede är rent blasfemisk! Jag tror vi skulle vinna mycket på att börja läsa kyrkofäderna igen. Jag tror också att vi skulle vinna mycket på att studera nya perspektiv på Luther, som ex Mannermaa står för.
Anders
Del 2) Att Jesus dog på korset är inget vi förnekar. Att Jesus död på korset är central i fråga kring frälsningen är helt i sin ordning. Jesus dog dock inte på korset så att vi skall slippa göra detsamma, tvärt om! Jesus säger till oss att också vi skall ta vårt kors. Även vi måste dö. "Följ mig", säger Jesus. Genom död till liv. I dopet förenas vi (allt mer!) med Kristus och dör vi (allt mer!) med Kristus. Det är en process. I nattvarden förenas vi (allt mer!) med Kristus och som Paulus säger så offrar vi våra kroppar i nattvarden för att kunna ta emot Kristus. Ju mer vi offrar av oss själva, desto mer tar Jesus plats i oss, så att vi till slut kan säga med Paulus: "fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig" så att Gud, som Paulus säger, blir "allt överallt". Offret är martyriet. Inte till Gud eller Djävulen. Offret är Jesus offer och vårt offer, tillsammans, i varandra, genom varandra. Så att, som Paulus säger, det som _fattas_ i Kristus frälsningshandling kan kan bli komplett! Det enda som saknas i Kristus frälsningshandling är att vi deltar i den. Gud blev människa så människan skall kunna bli Gud konstaterade Luther i samklang med kyrkofäderna.
Anders
Del 3) Offret är alltså detta: På korset, i dopet och i nattvarden lägger vi fram vår mänsklighet till Gud och tar emot den Gudomlighet som Gud lägger fram till oss. Gud dog inte på korset för att vi skulle kunna slippa detsamma. Gud dog på korset så att vi skall _kunna_ göra detsamma! Att möta döden i kärlek. Genom att bli allt vi är, även vårt mörker, det hemska som finns i vår mänsklighet, ja genom att som Paulus säger "_bli_ synd" så kan vi bli allt Gud är, genom Guds nåd. Som kyrkofäderna säger.
SteNord
Inget att tillägga, Anders. Lite förvånad är jag, över att ingen Rättrogen orkat(?) invända. (Det kan väl inte vara så att "dom" har förstått? :-)