Israel och Svenska kyrkan

Svenska kyrkan fortsätter sprida felaktigheter om Israel

Slutreplik. Att Gunilla Hallonsten påstår att man skulle ha talat Hamas till rätta är häpnadsväckande. Inga protester har hörts och det finns inga konkreta exempel, inga manifestationer, bojkotter, material eller ström av artiklar om detta, skriver Annika Borg.

Svenska kyrkans internationella avdelning företräder inte mig som medlem i Svenska kyrkan och ämbetsbärare vad gäller att bedriva utrikespolitik och har inga mandat att kontakta riksdagspartier och bedriva anti-israelisk lobbying för min räkning.

Gunilla Hallonsten slänger sig med de tre ord som tycks vara de enda den aktivistiska falangen inom Svenska kyrkan tagit till sig om de oerhört komplicerade konflikterna i Mellanöstern: Genèvekonventionen, folkrätt och ockupation.

När jag i samtalet med Gunilla Hallonsten den 1 juli började ställa faktafrågor kring ”ockupation” blev svaren oprecisa. Jag undrade till exempel hur Svenska kyrkan å ena sidan kan påstå att Israel har rätt att existera (som om landet behövde Svenska kyrkans tillåtelse) inom erkända och säkra gränser samtidigt som man säger att all ”ockupation” ska hävas. Då måste Israel överge Golanhöjderna och jag undrade vad Hallonsten trodde skulle hända då, säkerhetsmässigt.

På det kunde hon inte svara, utan sa att det var lite ”knepigt” med Golanhöjderna. Ja, det kan man säga. På andra sidan finns IS och totalt sönderfallande stater.

Vad gäller Osloavtalet var heller inte den hemläxan gjord. Hur Sexdagarskriget startade och vad som hade varit alternativet när landet var omringat av fientliga stater som ville störta Israels judiska befolkning i havet, är tydligen inte heller något man lär sig i Palestina-grupperna. Inte heller vilka det var som lämnade förhandlingsbordet 2000 och 2008.

Det långa stycket i Hallonstens text om hur Svenska kyrkan protesterat mot den palestinska myndighetens och Hamas brott mot mänskliga rättigheter är som läsaren ser vag och svepande. Skälet är att inga protester har hörts. Det finns inga konkreta exempel, inga manifestationer, bojkotter, material eller ström av artiklar.

Att Hallonsten påstår att man skulle ha talat Hamas till rätta är häpnadsväckande. Förvisso har den tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd besökt Gaza 2014 och träffat terroristorganisationens ledare Ismail Haniyah. Men inte för att läxa upp honom.

I stället ifrågasätter Wejryd på sin blogg om resan uppgifterna om att Hamas använt mänskliga sköldar, något som redan då var klarlagt och som strax efteråt var föremål för en Amnestyrapport där Hamas anklagas för brott mot mänskligheten. Det Svenska kyrkans företrädare således gjort har varit att försvara Hamas.

Hallonsten, som är en hög tjänsteman inom Svenska kyrkan, hade i det här läget inte alls behövt skämmas för att ta ett steg tillbaka och inse att det inte är bra när kyrkan sänder brev till Sveriges riksdag som innehåller felaktigheter och fakta silade genom sugrör. Tvärtom hade det varit i linje med vad man kan förvänta sig av tjänstemän som spridit felaktigheter. Men det gör hon inte, utan framhärdar i att fortsätta vidareföra dem.

I vårt samtal framkom det att hon inte hade tagit del av Itamar Marcus arbete. Det har jag och även intervjuat honom för Svenska Dagbladet (25/3). Den intervjun sände jag enligt överenskommelse till Hallonsten efter vårt samtal. I stället för att ta ett steg tillbaka gör hon på nytt ett försök att få Marcus att framstå som någon annan än han är och misstänkliggöra hans arbete.

En person som uppmuntrar möten mellan israeliska och palestinska barn för att motverka fördomar kan alltså inte finna nåd inför den internationella avdelningens blick?

Jag frågade honom i intervjun om bosättningar, det här var hans svar: ” Jag menar att Israel följer och ska följa Oslo-avtalet. Den dag det finns ett nytt seriöst avtal på bordet och palestinierna skulle kräva att en del bosättningar behöver tas bort för att de ska gå med på fred, ser jag inga problem med ett sådant borttagande. Men förutsättningen är att Israels säkerhet kan garanteras.”

Vad gäller Central Fund of Israel så finansieras olika verksamheter, som humanitära och utbildningsverksamheter. Kyrkokansliet behöver hämta fakta ur fler källor än dem som delar den egna politiska uppfattningen.

Det inger inte förtroende att Hallonsten och hennes kansli ägnat sig åt att leta upp ett citat från Benjamin Netanyahu, ryckt ur den politiska kontexten, för att försöka leda något som inte stämmer i bevis. Israels regeringar är inte emot en tvåstatslösning. Det är osant att påstå att Israel skulle vara det och vittnar återigen om den ytliga kunskap som visats även på andra punkter. Likaså vittnar det om den starka drivkraften att kritisera Israel, den är till och med så stark att man uppfinner sina fakta.

Hallonsten svarar inte heller på varför denna fråga, som är politisk, går att uttala sig om som kyrka, men att det inte gick att bedriva ”påverkansarbete” för att få riksdagen att erkänna det folkmord som pågår på minoriteter i Mellanöstern. Det svaret är både hon och kyrkoledningen skyldiga att ge.

Det är nu hög tid att kyrkans så kallade påverkansarbete och policys samt tjänstemännens mandat styrs upp av Kyrkostyrelsen.

Slutligen, min uppmaning kvarstår: rätta till felaktigheterna.

 

Annika Borg

Teol dr, skribent och präst

 

Mer inom samma ämne
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan