Biskopsbrevet reflekterar inte kring relationen dop och mission. Vilka är skälen till detta? Frågan ställs av sju företrädare för sjukhuskyrkan vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
När biskopsmötet i Svenska kyrkan publicerar sitt femte biskopsbrev under 2000-talet, riktar man sig till prästerna i Svenska kyrkan och dess församlingar. Men boken är av vidare intresse, exempelvis för kristna i andra kyrkor.
Boken är kortfattad och vi uppskattar att den så tydligt markerar att dopet kopplar ihop den döpte med berättelsen om Jesu liv.
Samtidigt lever vi i en tid som präglas av internationalisering och nya förutsättningar för både ekumenik och religionsdialog. En rimlig utgångspunkt är därför att ha förväntningar på att biskopsbrevet tydligt adresserar den verkligheten och ger en fördjupad reflektion kring dopets och kyrkans roll i det sammanhanget. Här menar vi att biskopsbrevet har vissa brister.
Boken avslutas med den inbjudande rubriken ”Att reflektera tillsammans” och det här är vårt sätt att medverka i den reflektionen. Vi begränsar oss till att markera två områden som vi hade önskat en fördjupning kring – nämligen mission och krisdopet och dess relation till en välsignelseakt.
Enligt Kyrkoordningen är ”mission” en del av den grundläggande uppgiften. Vi tror därför att det är ett misstag att inte reflektera kring relationen dop–mission, och undrar av vilka skäl som den medvetna reflektionen har uteblivit? Om inte Svenska kyrkan argumenterar för ett missionsbegrepp som har djup och bredd, så är vi oroliga för att evangelikala rörelser tar över det och att det reduceras till att handla om proselytism och individuell frälsning.
De få gånger missionen berörs i biskopsbrevet är det färgat av dopets och nattvardens inbjudan. Men mission handlar om mer än kyrkans inbjudan till församlingsgemenskapen. Det handlar om Guds inbjudan till alla människor att verka för en bättre värld. Kyrkan är en aktör, tillsammans med andra, i kampen för Guds rike. Insatt i denna större ram är dopet viktigt i vårt mångreligiösa och sekulära land, inte i första hand för att kyrkan ska växa, utan för att världen ska leva. Eftersom Guds mission går utanför kyrkans murar måste vi vara lyhörda för den verklighet vi möter, vilket leder till vårt nästa område.
Utifrån egna erfarenheter, hade vi förväntat oss att kyrkohandbokens krisdop hade tagits på allvar, och önskat en text som innehållit faktabaserad reflektion och varm vägledning. Trots att vårt land har en sjukvård i världsklass, föds inte alla barn friska. Varje vecka hamnar föräldrar och nyfödda barn i en kaotisk situation där man tillsammans med vårdpersonal kämpar för livet. Inte alla, men inte heller få önskar att barnet döps och finner tröst i att så sker. Vi som befunnit oss i den dödsskuggans dal som ett sjukhus kan vara, vet att dopets kraft verkar även om barnets jordeliv blir mycket kort.
När dopets rit med sin förståelsehorisont, landar bland sjukvårdspersonal och medicinsk teknik blir det tydligt att dopets plats inte enbart är innanför våra kyrkors trygga murar. Som en del av missionen är det infogat i en större kamp för liv och meningsfulla sammanhang. Dopet och kyrkan är inte centrum på Karolinska universitetssjukhuset, men betraktas av sjukhusledning, vårdpersonal och många patienter som en viktig resurs i kampen för liv och som närvaro, hopp, livstolkning och tröst.
Samtidigt finns det föräldrar som i de här situationerna önskar en välsignelseakt eftersom de har sin föreställningsvärld kopplad till traditionell svensk frikyrklighet, eller har annan religiös bakgrund. Sjukhuskyrkans samarbete med företrädare för andra kyrkotraditioner och religioner ställer krav på religionsdialog och ekumenik, och i krislägen krävs förmåga att fatta snabba beslut. Från den utgångspunkten känns biskopsbrevets långa avsnitt om dopets företräde framför barnvälsignelse inte som ett stöd.
En vidare konsekvens av denna brist att på allvar bearbeta missionsbegreppet blir att det ekumeniska arbete med dopet som sker i utsatta miljöer utanför kyrkans egna lokaler, som exempelvis sjukhus, militärförband utomlands eller på våra flygplatser inte synliggörs. Därmed missar biskoparna en chans att ge erkännande, uppmuntran och vägledning till många som verkar och vistas på dessa platser.
För Sjukhuskyrkan på
Karolinska universitetssjukhuset
i Solna och Solna församling:
Johan Engvall, kyrkoherde
Ebba Fernberg, präst
Gunilla Wedin Halvardsson, sjukhuspastor
Mona W Lindberg, präst
Anna Zettergren Patzauer,socionom
Mats Rydinger, teologie doktor, präst
Louise Wikström, diakon
LÄGG TILL NY KOMMENTAR