Mycket att vinna på gemenskap i Taizés anda

Sommaren 1940, mitt under brinnande världskrig, kom den schweiziske teologen Roger Schutz till den lilla byn Taizé i Bourgogne i Frankrike. Han sökte efter en plats att bygga ett kommunitetsliv. Egentligen hade han redan funnit en annan plats som verkade lämpligare, men orden från en kvinna i byn blev avgörande och fick honom att ändra sig: ”Stanna här – vi är så ensamma.” Han valde att stanna och när freden kom anslöt unga män från olika kyrkliga traditioner och en ekumenisk kommunitet skapades. Resten är – som man säger – kyrkohistoria.

Sedan dess har Taizé blivit en del av kyrkofamiljen dit mängder av människor kommer som pilgrimer. Varje år besöker tusentals svenskar Taizé, de flesta är tonåringar. Karaktäristiskt för besöken i Taizé är det enkla livet i tält eller baracker, delandet i samtalsgrupper och vid matutdelningsstationerna, brödernas bibelintroduktioner och de tre dagliga bönerna i Försoningskyrkan.

Kommande helg (20–22/4) är det Taizéhelg i Jönköping. Det finns därför anledning att uppmärksamma Taizé som ett sammanhang utifrån vilket en rad lärdomar kan dras.

Man kan konstatera att den ekumeniska rörelsen ofta är liturgisk. Det betyder att möten och samtal mellan traditioner underlättas av att man ber och firar gudstjänst tillsammans. Ur den liturgiska gemenskapen kan förtroliga samtal växa och föras. Inom Svenska kyrkan är vi i behov av samtal mellan traditioner och åsiktslinjer. Kunde dessa föras utifrån en självklar gudstjänst- och bönegemenskap i Taizés anda vore mycket vunnet.

En andra lärdom handlar om att sann gemenskap attraherar och lockar andra. Man vet inte varför unga människor under 1960-talet började söka sig till kommuniteten. Taizé har kallats för en ”liknelse för gemenskap” och vissa hävdar att framgången ligger just däri – att sann enhet drar till sig andra. Eftersom Taizé är ekumeniskt och bröderna förblir i sina ursprungssamfund är det en djupare form av enhet – än att alla tycker likadant eller gör på samma sätt – det handlar om. Sådan enhet är eftersträvansvärd.

För det tredje lär oss Taizé att pastoral framgång bygger på lyhördhet. Församlingsliv byggs aldrig ”i princip” utan sker alltid på en viss plats, i en specifik tid, tillsammans med dem som finns där. Då krävs lyhördhet för att foga samman teologisk vision och pastoral verklighet. Ungdomarnas ankomst till Taizé under 1960-talet var alltså inte ett resultat av en pastoral strategi, men det gav upphov till en sådan.

Inför utmaningen att möta de unga människ-or som var på korta besök i kommuniteteten, tillfälliga besökare som inte kände sig hemma i brödernas böneliv, vågade man tänka man nytt. Målet var att finna en form av gudstjänst där gästerna bjöds in att ta aktiv del.

Resultatet blev ett nytt gudstjänstliv präglat av de numera välkända Taizésångerna, den tysta meditationens förkunnelse och ett flexibelt kyrkorum, vars storlek varieras beroende på församlingen.

Det finns fler lärdomar, men poängen är att Taizé inspirerar och väcker självkritiska frågor hur vi som kyrka lever vår kallelse. Hur möter vi dem som sänds i vår väg? Hur svarar vi på kallelsen när det är till oss någon säger: ”Stanna här – vi är så ensamma”?