Ärkebiskopens kritik  saknar teologisk och historisk precision

Ärkebiskop Martin Modéus uppmaning att göra motstånd mot det han kallar ”kristen nationalism” väcker viktiga frågor om makt, identitet och religionens roll i samhället. Men resonemanget bygger på förenklade teologiska antaganden, bristande begreppsliga distinktioner och en frånvaro av självkritik kring Svenska kyrkans egen relation till nationella strukturer. För en trovärdig debatt krävs större historisk och teologisk precision. Debatten om kristendomens förhållande till nationalism är viktig och förtjänar både historisk och teologisk precision. När ärkebiskop Martin Modéus i DN den 6 januari 2026 argumenterar för att kristen tro i grunden står i konflikt med nationalism aktualiserar han centrala frågor om makt, identitet och religionens roll i samhället. Samtidigt vilar resonemanget på en förenklad teologisk och historisk förståelse som riskerar att fördunkla snarare än fördjupa samtalet.

För det första bygger ärkebiskopens argumentation på en implicit föreställning om att det skulle finnas en enad och normativ ”kristen teologi” i frågan. Så har dock kristendomen aldrig fungerat historiskt. Redan i den tidiga kyrkan präglades den kristna gemenskapen av djupa teologiska motsättningar, anklagelser om irrläror och konkurrerande tolkningar av evangeliet. Kyrkohistorien är inte berättelsen om en obruten enhet, utan om en ständig kamp om tolkningsföreträde. I det perspektivet framstår ärkebiskopens position inte som ett slutligt teologiskt svar, utan som ett inlägg i en pågående intern kristen debatt. Problemet uppstår när detta inlägg presenteras som normativt och moraliskt överordnat, vilket i praktiken riskerar att exkludera snarare än att ena.

För det andra görs i artikeln ingen tydlig begreppslig åtskillnad mellan olika former av kollektiv identitet. Nationalism, klanbaserad lojalitet och nationalsocialism behandlas som om de vore variationer av samma fenomen. Det är analytiskt problematiskt. Nationalism i betydelsen nationell rättsstat, med medborgarskap, lagstyre och territoriellt ansvar, är något fundamentalt annat än klanbaserade ordningar eller totalitära ideologier. Den moderna nationalstaten har tvärtom varit ett historiskt svar på just klanvälde och religiöst fragmenterad makt. Att inte skilja mellan dessa nivåer leder till en begreppsförvirring som gör kritiken träffsäker i retoriken men svag i analysen.

För det tredje saknas i ärkebiskopens resonemang en konsekvent självkritik av den egna institutionen. Svenska kyrkan är inte en maktneutral aktör. Den är ett resultat av reformationens statskyrkosystem och har vuxit fram i nära relation till den svenska nationalstaten. Än i dag åtnjuter kyrkan särskilda institutionella förutsättningar, bland annat genom statens hjälp med skatteuppbörd och ett omfattande historiskt egendomsinnehav. Samtidigt är Svenska kyrkan i praktiken exkluderande: icke-medlemmar saknar tillgång till kyrkans sakramentala liv på lika villkor, exempelvis när det gäller vigsel. Detta är inte en anklagelse, utan ett konstaterande av att varje institution – även kyrkan – verkar genom gränsdragningar.

Den kristendom som ofta beskrivs som en gränsöverskridande och i grunden ”anti-nationalistisk” rörel se existerade dessutom endast som dominerande samhällsform under en begränsad historisk period. Den nationella egyptiska koptisk-ortodoxa kyrkan grundades enligt traditionen av evangelisten Markus omkring år 42 e.Kr., och redan under 300-talet – inte minst i samband med kyrkomötet i Nicaea år 325 – knöts kyrkan tydligt till politiska, kulturella och territoriella strukturer. I senantiken etablerades kyrkor med stark geografisk och språklig förankring: den koptiska, den syriska, den grekiska och den romerska. Dessa var inte avvikelser, utan en integrerad del av kristendomens historiska utveckling.

Mot denna bakgrund framstår det som problematiskt att beskriva nationalism som något i grunden oförenligt med kristendom utan att samtidigt reflektera över kyrkans egen historiska och samtida beroendeställning till nationella maktordningar. Kritiken riskerar annars att bli ensidig och moraliserande, riktad utåt men utan motsvarande granskning inåt.

Kristendomen har aldrig varit maktneutral. Den har genom hela sin historia levt i spänningen mellan universella anspråk och konkreta gemenskaper. Att erkänna denna spänning är inte ett hot mot tron – utan en förutsättning för teologisk, historisk och intellektuell hederlighet.

Sameh Egyptson

Historiker, teol. dr. i kristendomens historia