Vi behöver hitta tillbaka till kroppens nåd

Varför ligger inte svenska ungdomar med varandra? Till skillnad från tidigare generationer verkar de måttligt intresserade av könsumgänge.

Den riksbekanta teologen Ann Heberlein hävdar att samtyckeskravet i lagen har något med saken att göra. ”Inte konstigt att unga människor har slutat att ligga med varandra, tänkte jag när jag hörde ’samtycke’ nämnas för femtioelfte gången” resonerade hon i SvD i samband med senaste bokmässan.

Heberlein är en av våra viktigaste public intellectuals. Att hon, som tidigare stött Feministiskt initiativ, tröttnat på samtycke är värt att notera. Och hon har en poäng. Det är inte enkelt att förena röriga och ambivalenta skeenden som flirt och förförelse med det formalistiska samtycket.

Idén att självägande och förnuftiga individer sluter ett kontrakt om  gemensamt sex växer ur en individualistisk människo- och samhällssyn. Samtycke är en del av en sexualmoral där mellanmänskliga relationer liknas vid en marknadsrelation. Den är fullt förenlig med både den hårt koreograferade pornografin och den så kallade manosfärens prestationsideal.

Fakta: Skribenten

Joel Stade, teologistudent och kyrkofullmäktiges ordförande (S) i Farsta församling, Stockholms stift. Han skriver regelbundet krönikor i tidskriften Arbetet.

Ett tänkvärt alternativ till kontraktslogiken kommer från en av Heberleins kolleger. För drygt trettio år sedan höll den brittiske teologen, och så småningom ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams anförandet The Body’s grace – Kroppens nåd. Där beskrev han hur viktig ömsesidig sårbarhet är för det sexuella mötet.

Williams inleder med att konstatera att det finns få arenor i livet som ger bättre möjligheter för oss människor att göra bort sig än sexualakten. De flesta vuxna har sådana erfarenheter, undanstoppade längst in bland minnen vi helst vill glömma. Men ska sex bli bra krävs att vi accepterar att träda fram framför den andre, med risk att bli avvisade och misslyckas.

Rowan Williams höll sitt anförande inför kristna homosexuella, en grupp som lämnats utanför när kyrkan predikat att den fysiska kärleken endast hör hemma inom ramen för heterosexualitet och äktenskap. Men Williams underkänner en lära som legitimerar sex utifrån sådana yttre objektiva kännetecken. Därmed träffar resonemanget även vår tids kriterium på moraliskt acceptabelt sex: Samtycket.

Även med båda parters uttalade bifall kan sex bli förtryckande. Ett exempel är köp av sexuella tjänster, där samtycke onekligen finns. Sexuella möten där en av parterna inte är rädd att avvisas eller känna sig löjlig – som där tvång eller betalning är inblandade – är inte ömsesidiga.

För Williams ger erotiken en möjlighet för människan att övas i ömsesidighet och att uppleva hur Gud älskar oss. Kyrkan har ofta varit misstänksam mot kroppen. I sitt brev till romarna skriver aposteln Paulus att ”Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur.” (Romarbrevet 7:18) 

Kroppens nåd är en titel som i stället vittnar om en hoppfull bild av sex och kroppslighet. 

För en straffrättslig reglering av sex och övergrepp är inte ”brist på ömsesidig sårbarhet” en lyckad utgångspunkt. Samtycke är förmodligen det bästa juridiska rekvisitet. 

Men moralen är större än lagen. Och medan en samtyckesbaserad förändring av sexualbrottslagstiftningen tycks ha blivit lyckosam, har förhoppningen om en motsvarande förnyelse av sexualmoralen kommit på skam.

Sex handlar inte bara om fortplantning, men borde inte heller handla om individuell lyckomaximering. Det Williams föreslår är en väg vid sidan av den gamla kyrkliga formalismen och samtidens ”allt är tillåtet”-moral.

Efter sekler av att ha skambelagt all sexualitet utanför det traditionella äktenskapet kan det ifrågasättas om det är från kyrkan och teologerna som en förnyelse av sexualmoralen ska komma. Men teologerna har de intellektuella resurserna att gå bortom det platta samtyckestänkandet. Och kyrkan har en unik kontaktyta med de unga som ger potential.

År 2024 konfirmerades 27 179 personer, bara i Svenska kyrkan. Det är en  ökning med tio procent från året innan. Här har prästerna en fantastisk möjlighet att tala om sårbarhet och ömsesidighet med svenska fjortonåringar. Om de vågar.

Ann Heberlein har fått nej på ansökan att bli prästkandidat. Men i stället för att undervisa konfirmander kanske hon i offentligheten kan predika om sex? 

Som samhälle behöver vi hitta tillbaka till kroppens nåd, bortom metaforer om kontrakt.