Som att skjuta sig själv i foten

I dagarna genomför regeringen en fullständigt ohämmad slakt av Sveriges långvariga samarbete med Afrika. Detta är något vi nu också fått känna på inom Act Svenska kyrkan och det stöd i vårt arbete som vi kunnat få genom Sida under lång tid. 

Visst, många av de förhoppningar på de nybildade afrikanska staterna som vi hade i utvecklingssamarbetets början av 1960-talet, har grusats.

Men dels beror detta på våra egna insikter, så här i efterhand, om hur svårt det är för ett land att bygga upp de nödvändiga strukturer som krävs, dels på att vi själva i Europa, genom inte minst Berlinkonferensen 1884-85, linjerade upp afrikanska kolonier och därefter nationalstater som på ett olyckligt sätt kom att skilja befolkningsgrupper åt.

Vi tog dessutom, i stor omfattning, även fortsättningsvis hand om kontinentens enorma naturresurser. Det räcker med att jämföra kartorna över de väg- och järnvägsnät som byggdes upp i Afrika jämfört med de i Indien för att förstå detta. I Afrika börjar de ofta vid kusterna och slutar vid någon naturtillgång i inlandet.

De afrikanska länderna står nu inför gigantiska utmaningar för att kunna försörja sina alltför snabbt växande befolkningar. De kan totalt komma att uppgå till 4 miljarder vid århundradets slut. När jag själv började arbeta i Afrika i slutet av 1960-talet fanns till exempel i Kenya färre än 10 miljoner invånare, i dag mer än 50 miljoner. Inget land klarar tillräckligt bra en sådan utvecklingstakt, än mindre de minst utvecklade. Jag har under många år i mitt arbete med afrikanskt lantbruk pekat på vikten av att snabbt få till stånd livsmedelsförsörjningen dels för befolkningarnas egna matbehov dels, och inte minst, för att alla länders utveckling (förutom Singapore) börjar med just lantbrukssektorn som sin utvecklingsmotor. Det är då det också blir viktigt för länderna att på allvar ta sig frågan om familjeplanering.

Sedan länge har vi sett hur främst unga människor på den afrikanska kontinenten försöker ta sig på allt farligare vägar till Europa. Detta är bara en västanfläkt av det vi kan förvänta oss framöver och som kommer att bli omöjlig att hejda om vi inte redan nu inser att vi själva fortsatt behöver all kunskap om det som händer i dagens och framtidens Afrika. I första hand behövs den för att genom samarbete inom strategiska områden ge länderna och de enskilda människorna där bättre förutsättningar att få till stånd den utveckling som krävs. Kunskapen behövs också för att fördjupa vår egen förståelse för hur det står till i olika delar av Afrika och fortsätta bygga relationer inom viktiga områden. Till detta kommer de akuta humanitära behov vi, tyvärr, vet ständigt kommer att finnas under lång tid.

I allt detta har Act Svenska kyrkan haft och har en given plats utifrån sina långvariga erfarenheter från inte minst Afrika och som tidigare regeringar sett angeläget att främja.

Huvudfokus måste fortsatt ligga på det långsiktiga samarbetet. De kontakter som byggs upp mellan afrikanska och svenska företrädare, inte minst inom det civila samhället inklusive kyrkorna, kring våra gemensamma utmaningar kommer att utgöra en ovärderlig kunskapskälla också för vår egen framtid i Sverige.

Mot den bakgrunden är regeringens totalt okänsliga beslut om att sluta bry sig om Afrika och dess befolkning både sorgligt och obegripligt. Dagens politiskt ansvariga kommer att få stå till svars inför våra barn och barnbarn för detta.

Inge Gerremo, Afrikakännare, internationellt ombud i Järfälla församling