Varje dag anländer i snitt två fullsatta bussar till Stockholms län med människor som mestadels kommer från lands-och glesbygdsområden. De har lämnat sina småstäder och byar bakom sig för att, troligtvis, söka sig en ny framtid och arbete i staden. För nu går flyttlassen mot storstäderna i en aldrig sinande ström. Hus och gårdar säljs – om och när det finns någon köpare – oftast till låga priser. Landsbygden och glesbygden avfolkas.
Enbart i Stockholms län räknar landstinget med att fram till år 2021 kommer befolkningen i länet att öka med 34 500 personer om året. Det är nästan lika många som nu bor i Sofia församling i Stockholm eller som om hela Hudiksvalls kommuns invånare i ett slag skulle bosätta sig i huvudstaden med omnejd.

Bryts siffrorna ner ytterligare är det i snitt knappt 95 personer om dagen som flyttar till Stockholms län. Och så ska det fortsätta under åtta års tid om prognoserna slår in. Liknande tendenser finns i Malmö- och Göteborgsregionen.
För vem vill bo kvar när välfärd och service monteras ner? Vem kan se en framtid för barnen när skolor och affärer bommas igen, bankkontor stängs och posten vägrar leverera? När jobben – om de finns – står att finna på helt andra ställen i landet. Då är det bara att packa och sälja.

Men det finns också andra dimensioner i detta. Nämligen risken för att de strömningar som redan finns av utanförskap förstärks på utflyttningsorterna. Unga arga vita män blir ännu argare. Stora och växande sociala problem cementeras. I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter av Stefan Fölster, chef för Reforminstitutet, fastslogs att sociala problem är vanligast i orter med få invandrare. Som exempel lyftes värmländska Forshaga fram. Där är 34 procent av ungdomarna i utanförskap. De varken arbetar eller studerar. Framtidsutsikterna är allt annat än ljusa.

För Svenska kyrkan innebär denna inhemska folkomflyttning enorma utmaningar –  redan nu och i ännu högre grad inom en mycket snar framtid. I lagen om Svenska kyrkan och dess portalparagraf står att hon är en evangelisk-luthersk, öppen och rikstäckande folkkyrka. Men vad betyder det för kyrkan i relation till lands-och glesbygdens människor i en tid som präglas av stora omflyttningar och förändringar? Gör i själva verket kyrkan samma sak som samhället i övrigt: riktar blicken mot städernas utmaningar och glömmer dem som har – och vill ha – ett liv bortom de snabbt växande storstadsregionerna?

Tänker man närmare på saken formuleras från kyrkans sida många av samtidens problem – och utmaningar – med storstäderna i fokus. Det sociala utanförskapet ringas ofta in som en fråga om etnicitet, inte sällan kopplat till kyrkans arbete i och erfarenheter från storstadsregionerna. Detta är förvisso en mycket viktig delanalys, men den är inte fullständig.

Och i den andra änden – vad händer i storstädernas församlingar? Finns beredskapen att ta emot och välkomna alla de nya medlemmarna – om de nyinflyttade nu väljer att vara med i Svenska kyrkan? Hur blir det med ”vistelsebegreppet”? Kommer det vara aktuellt i framtiden att församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen? Var går gränsen för ansvaret? Finns det någon bortre sådan? Och hur mycket får det kosta?